Sjutton månader

Sjutton månader utan. 
Älskar dig. 
Saknar dig. 

Fuck cancer! 

Ska jag dö?

-Mamma, vi visste ju faktiskt inte att Nora skulle dö. Det kunde vi ju inte veta, eller hur? säger Ivar.

Jag kör bilen. Ivar sitter därbak.
Jag hör vad han säger och stelnar till.
Vi visste. I fem månader visste vi att hon skulle dö.
Inte precis när men inom överskådlig framtid.
Jag överlägger med mig själv.
Frågar mig om jag ska berätta att vi visste.

-Nej, det visste vi inte, hör jag mig själv svara.

Inom mig gnager det fortfarande. Tvivlet.
Vi berättade allt för Nora om hennes sjukdom.
Att medicinerna inte bet på tumörerna.
Att hon fick mediciner som gjorde att de inte skulle växa snabbt.
Men vi berättade inte vad sjukdomen skulle leda till.

-Mamma, ska jag dö?

I mitt huvud hör jag den fortfarande.
Frågan som aldrig kom.
Den som jag var livrädd för men också lovat mig att svara ärligt på.

Men vad ska man säga till sin sjuåring?
När man inte har någon bild av döden.
Inte riktigt tror på något liv efter.
Inte kan måla upp ett paradis där alla har det bra.
Inte kan lova att vi ses igen.
För sanningen är ju att jag inte vet.
Ingen vet.

Och vad ska man säga till sin sjuåring när man är rädd?
Skräckslaget rädd för det som ska ske.
När man inte kan skilja på sin egen och hennes eventuella rädsla för det faktum att vi ska skiljas åt.

Innerst inne känner jag tillit.
Till att jag skulle kunnat berätta.
Formulera min inre övertygelse.
Det som känts sant för mig.
Men jag vet fortfarande inte vad det är.

Jag vet att jag inte är rädd döden.
Att det inte verkar svårt.
Inte ångestfyllt eller skrämmande.
Lugnt och fridfullt lämnade hon mig.

Jag tror att det är fint.
På ett sätt som vi inte kan förstå.
Förrän vi själva tar klivet.
Det som vi alla ska göra, någon gång.
Det enda vi med säkerhet vet om livet.

Fuck cancer!

Rädslan

Kampen mot rädslan.
Den som lurar och växer sig stark när man minst anar.
Som på en sekund tar över allt.
Sunt förnuft, kunskap, fakta, tid och rum.
Ger kroppsliga symptom som sus i huvudet, tryck över bröstet, tunnelseende och utebliven nattsömn.

Det är lite som krävs.
En förkylning som drar ut på tiden.
En pupill lite större än den andra.
Ont på oväntat ställe.
En svullen körtel.
En provtagning.

Cancer, den lömskaste av sjukdomar. 
Ena stunden under kontroll, nästa inte.
Statistik som blir en siffra, inget mer.
Som urskillningslöst kan innefatta eller utesluta.
Och ge rädslan fritt spelrum.
Priset för överlevnad.

Vi slipper den, vi som mist.
Tills vi själva eller någon nära uppvisar symptom.
Realistiska eller inbillade.
Då är vi där igen.
I klorna på rädslan.

All styrka till oss.
Vi som kämpat och kämpar.
Allt för många av oss bär den för alltid med sig. 
Rädslan. 

Fuck cancer!

Vi som mist

Vi är hundra nu.
Hundra medlemmar i gruppen på Facebook som heter "Vi som mist - en mötesplats för föräldrar som mist ett barn i cancer". 
Hundra mammor och pappor som delar det värsta. 
Vi utbyter erfarenheter.  
Visar bilder på våra barn och deras gravplatser. 
Delar tankar om saknad, längtan och sorg. 

Delandet kan ses som en slags livlina. 
Något att hålla sig i när det blåser som värst. 
Om man liknar sorgen vid en färd på ett nyckfullt hav.  
Mörka höststormar bryts av mot stilla sommardagar. 
Vädrets makter är oövervinneliga och det enda man kan göra är att följa med. 
Hämta kraft när det är stilla tills nästa storm tar i.  
Med tiden går det lite lättare att parera, för att man känner igen. 
Inte för att de avtar. 

Vissa har kommit långt på sin färd, andra precis påbörjat sin. 
Mycket visar sig vara skrämmande lika, annat diametralt olika. 
Inget är rätt och inget är fel. 
Det verkar gå att överleva det värsta. 
Med vetskapen om att det går upp och ner och upp. 
Men aldrig över. 

PS. Tack till er som startat upp "Vi som mist" verksamheten i Barncancerföreningarnas regi och till er som genom åren orkat leda och leder dessa grupper! 

Cirkus utan

Vi har tre platser på rad två. Den fjärde platsen bredvid min är tom. 
Föreställningen är fängslande.
Ett nummer med prickiga små hästar. 
Ett annat med massor av hundar, stora och små. 
En galen clown som sprutar vatten så vi blir blöta och skrattar högt. 
I pausen går vi ut i djurstallarna och tittar på elefanter, zebror och kameler. 

-Mamma, mamma ser du de små prickiga hästarna? Åh, vad gulliga. Ser du?

Jag hör och ser henne framför mig. 
I sommarklänning, sandaler och håret i tofs.
Hon skyndar framför oss, pekar och vänder sig om i farten. 

Hon hade älskat det. Alla djuren. Den tokiga clownen.
Jag spjärnar emot. Orkar inte gråta. Inte nu. 
Sväljer klumpen. 
Tomrummet är så tydligt. 
Saknaden så tung. 

Fuck cancer! 

Lika gammal

Idag är han lika gammal, lillebror. 

Lika gammal som storasyster när hon blev sjuk den soliga lördagen i september för tre år sedan.   

Det slår mig hur liten hon var och hur stor hon blev. 

Hur arton månader av kämpande mognar på ett sätt som inget barn ska behöva. 

Han börjar förskoleklass snart, lillebror. 

Precis som hon gjorde och hann gå i tre veckor innan allt förändrades. Allt. 

Fredagen före lördagen då allt blev svart stressade jag hem från jobbet.  

Hämtade lillebror med andan i halsen. 

Storasyster var hemma med farmor. 

Tredje dagen feber och lite ont på ena sidan magen.     

Jag kom inte tillbaka till jobbet förrän det var över och hon inte fanns mer.

Under den långa kampen längtade jag efter det som kallas vardag.  

Stressa hem från jobbet. 

Hämta trötta barn på förskola och skola.

Skynda på de morgontrötta barnen. 

Tjata om läxor och hänga upp jackor. 

Lämna och hämta på gympa och simskola. 

Fredagsmys och somna i soffan. 

Under arton månader blev det en annan vardag. 

Behandlingsprotokoll och illamående. 

Feber och åka till sjukhuset. 

Blodvärden och infektionsvärden. Lpk. Tpk. Hb. Crp. 

Sjuktransport. Rond. Clownbesök. Lekterapi. 

Varannan natt hemma. Varannan på sjukhuset. 
Packa om väskan. Den som alltid stod redo för avfärd. 

Hemsjukvård. Tpn. Morfinpump.

Ångest. Skräck. Dåliga besked. 

Jag längtar tillbaka till vardag. 

Den före eller den under. 

Jag kan finna mig i allt om hon finns. 
Allt. 

Fuck cancer!

Djurdoktor

-Jaha, och vad är det med henne då?
-Hon har tappat hår och så är hon väldigt hängig och har dålig aptit.
-Jaha, då ska jag titta på henne.
-Vad tror du att det är?
-Jag måste undersöka först.
-Ok.
-Nu vet jag. Hon har fått cancer. 
-Åh, nej. Var har hon cancer?
-I magen och i huvudet. 
-Har du någon bra medicin?
-Ja, här får du som du ska ge henne en gång om dagen. 
-Blir hon frisk då?
-Ja. Kanske. 

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!