Trolla

-Mamma, ska jag gå till dagis idag?
-Ja, det ska du. Nu är du frisk igen. 
-Men tänk om Armando fortfarande är sjuk och inte är där?
-Ja, men då finns det ju andra att leka med.
-Mamma, om han inte är där. Kan du trolla dit honom då?
-Jag kan ju försöka.
-Va, kan du trolla?
-Nej, tyvärr. 

(Dialog mellan Ivar och mig)

En svindlande tanke. 
Tänk om. 

Fuck cancer!

Grattis finaste pappan!

Grattis finaste pappan!
På din födelsedag. 
Två år sedan vi firade dig sist. 

Förra årets firande uteblev. 
Den jämna födelsedagen. 
Ett halvt sekel. 

Idag blev det tissel och tassel med liten fin. 
Pappas favoritgodsaker på tårtfat.
Pakethög, sång och hurra.  

Grattis finaste pappan till ett halvt sekel plus ett.

Vi älskar dig!
Lena, Nora & Ivar

Fuck cancer!

Finaste skatten

Hösten 2011

Jag hämtar henne i skolan. 
En fin lärare möter mig med orden. 

-Kom och titta. Vi har gjort självporträtt idag och du måste se Noras. Det är så fantastiskt fint. 

Jag följer med och tittar. 
På porträttet som ligger på tork. 
Målat i akvarell.

Av min lilla tjej som målar sig själv med ett leende. 
Och blink med ena ögat. 
Efter mer än ett år med cancer. 
Med allt vad det innebär.

Ett porträtt som skänker tröst. 
Åt ett trasigt mammahjärta. 
Med ärr av svåra minnen. 
Av lidande och kämpande. 

Hon själv är inte riktigt nöjd. 

-Mamma, den där färgen är lite konstig för så ser ju inte huden ut. 

Nu sitter det på väggen. 
Inramad med specialglas som skyddar mot ljus. 
Ett ovärderligt konstverk. 
Min allra finaste skatt. 

Fuck cancer!

Finaste Nora

Till finaste Nora. 
"Stjärna som är din" text och musik Joakim Thåström

Fuck cancer!

Tolv månader

Årsdagen. Den definitiva. 
Tolv månader, trehundrasextiofem dagar, ett helt år. 
Har passerat. 

Året som jag inte trodde var möjligt. 
Som jag tagit mig igenom med tveksamma steg. 
Ett famlande i mörker.  
Som jag inte minns mycket av. 
För att det ter sig som ett töcken.
Av dagar och nätter som går in i varandra. 
Utan planer för eller tro på framtiden. 

Nu börjar ett nytt år. 
Ett andra år. Utan. 

Något har hänt. 
En tunn sårskorpa. 
Ett steg upp. 
I trappan mot det nya.
Livet och jaget. 
Det som jag måste lära mig mer om.
Och leva. 

Saknaden växer sig större. 
Saknad som trots allt vilar på tacksamhet.

Finaste Nora, tack för att du kom till oss,
förgyllde våra liv och gav oss lyckan. 
Nu ser vi dig som den finaste stjärnan på himlen. 
Vi älskar dig till månen och tillbaka, 
om och om igen, i all evighet.

Fuck cancer!

Feber

Varm. 
Lillebror är varm på pannan.  
Jag minns inte när han var det senast. 
Lillebror som nästan aldrig är sjuk. 
Termometern visar feber. 

Jag slungas tillbaka.
Till tiden då feber var en garanti efter varje behandling. 
När kroppens snabbväxande celler slagits ut.  
Som tumörceller, blodceller och hårceller.  
Blodceller som är vårt immunförsvar. 
Det som försvarar oss mot infektioner. 

Feber utan immunförsvar är farligt. 
Livsfarligt. 
För att bakterier, virus och svamp har fritt spelrum. 
Så när blodvärdena går ner mäter man febern flera gånger om dagen. 
För att det kan gå snabbt när det slår till. 
Väldigt snabbt. 

Och när termometern visar trettioåtta grader är det dags att åka in. 
Direkt. Inte om en stund. 
In till Barncancercentrum där sjuksköterskor väntar med provrör för blododling. 
Som ger svar på blodvärden och bakteriemängder. 

Högt crp och låga vita blodkroppar betyder inskrivning.
Och intravenös antibiotika tre gånger om dagen.  
Antibiotika som kan behöva bytas ut. 
Eller kompletteras med fler. 

Då är man rädd. Mer rädd. 
För att man inte bara har cancerceller att kämpa mot.
Och för att man har hört talas om septisk chock och livshotande lunginflammationer. 
Om IVA, respirator och ecmo. 
Och det värsta. 

Jag försöker räkna ut hur många gånger vi åkt in.
Hur många febrar jag uppmätt.
Hur många infektioner hon bekämpat.  
Hur många antibiotikakurer hon fått. 
Hur många lungröntgen hon gjort.
Hur många provsvar jag väntat på. 
Jag orkar inte räkna. 
Men jag vet att det är många. Väldigt många. 

Lillebrors feber är över trettioåtta grader. 
Den går ner med alvedon. 
Han är trött men dricker och äter. 
Om några dagar är han frisk.

Jag slipper observera andetag och febertoppar.
Eller känna skräcken stiga i takt med värden som inte förbättras. 
Jag är inte rädd. 
Men väldigt ledsen. 

Fuck cancer!

Dovt och raspigt

20120317

Tassande steg och ljudet av något dovt och raspigt. 
Strävt tyg som gnids mot varandra. 
Ljudet från pumparna du bär på. 
De med lugnande medel och morfin.

Jag hör dig där jag sitter i soffan.
Du sätter dig bredvid och lutar dig mot mig. 
Jag tittar på dig med mammaansiktet på. 
Du tittar tillbaka. Allvarlig och dämpad. 
Jag ler och lägger armen om. 

Inuti är jag rädd. Skräckslagen. 
Och bedövad. 
Tiden är knapp.
Det vet jag.
Men inte hur knapp.

Jag tänker veckor.
Några veckor.
På måndag ska vi få veta mer. 
Om planen framåt. 

Vi vet inte att det inte blir någon plan. 
För att den långa kampen alldeles snart tar slut. 
För alltid. 

Jag sitter i soffan. 
På samma ställe som då. 
Kommer på mig med att lyssna.
Efter ett dovt och raspigt ljud. 
Inser att jag hör det. Tydligt. 
I mitt huvud.

Minnena kryper på. 
De oåterkalleliga. 
Jag känner rädsla och maktlöshet. 
Oro som kryper och krälar. 
Som ett levande väsen. Inom mig.   

Jag tänker tillbaka. 
Och förstår inte hur jag klarat det.
Det som ingen borde behöva klara.

Fuck cancer!