Barnvakten

Vi åker i en bil. 
På väg till ett hus i en skog. 
Det är nyårsdagen. 
Jag sitter i baksätet tillsammans med en ytlig bekant. 
En som jag inte vill ha kontakt med för att hon inte är snäll. 

Hon som inte är snäll ska vara barnvakt över natten.
Vilka mer som kommer vara där vet jag inte. 
Vi pratar om ditten och datten. 
Summerar tid som gått med neutrala ämnen. 
Någon kör bilen men jag ser inte vem. 

Det är konstigt och lite obehagligt. 
Jag har en känsla av att vilja någon annanstans. 
Fast jag vet inte vart. 
För jag vet inte var hon är.  
Hon som ska barnvaktas. 

Jag vaknar. 
Lättnad.  

Fuck cancer!

Elva månader

Nu är trädet rensat. Sakerna är borttagna. Förutom några rosetter i sidenband. I Noras favoritfärger rosa och turkos. Rosa som var favorit. Turkos som var nykomling. För att en liten fin kompis från sjukhuset tyckte om den färgen. Hoppas inte att de stör. Och gör de det så tar någon från Kyrkogårdsförvaltningen bort dom. Det återstår att se. 

I mig bor en ledsen känsla på grund av futtigheten. För avsaknaden av den tillåtande inställningen. Den som gör att man kan se mellan fingrarna. Göra lite mer i det extraordinära fallet och låta tiden ha sin gång. Låtit oss vara ifred under ett första sorgeår.  

Inte för att det spelar någon roll men jag undrar vad Jesus hade svarat på frågan. 

-Föräldrarna vill göra fint på sin sjuåriga flickas gravplats. Så att hennes små vänner och lillebror ska känna sig välkomna dit. För kyrkogårdar kan kännas lite skrämmande för små barn. Det är ofta kalt och neutralt och inget som påminner om ett litet barn. Det är nog för att det inte finns så många barn på kyrkogårdar. Som tur är. Så de skulle vilja hänga några barnsliga små saker i trädet som står bredvid hennes plats. Så man på håll kan se trädet och veta vart man ska gå. Och för att det känns bra för föräldrarna att det får vara fint och barnsligt på och omkring hennes plats. Vad tycker du om det? 

Jag vet vad jag tror att Jesus skulle svarat.

Nu hänger sakerna i ett annat träd. Ett träd som står på vår tomt och som vi bestämmer över. Det ser fint ut med de små julgranskulorna, lyktorna och fågelmataren. Fint och barnsligt. Som en påminnelse om den finaste tjejen vi vet. Som vi älskar och saknar obeskrivligt mycket. 

Som vi saknat i elva månader. Idag. För att vara exakt. 

Fuck cancer! 

Vissla

Lillebror och jag går bredvid varandra på väg till dagis.
Han har precis löst gåtan. Visselgåtan.

-Mamma, vet du varför jag har lärt mig att vissla nu?
-Nej, det vet jag inte. 
-Därför att vi har levt i många tusen år och därför kan jag vissla nu. 
-Jaha. Tänker du att du och jag har levt i många tusen år?
-Ja. 
-Fast det har vi inte. Men det har levt människor på jorden i många tusen år. 
-Att vissla är inte alls svårt. Det är bara att göra munnen till en strut så visslar man.

Jag vet inte hur det hänger ihop. 
Det där med våra år på jorden och munnen som en strut. 
Men jag minns att Nora också löste den där gåtan. Under sitt sista år. 
Och att hon visslade en hel del för en imponerad lillebror. 

Fuck cancer!

Leta

Jag har en tid att passa och måste gå. M är försenad. 
Så jag går och lämnar Ivar ensam. 
Senare får jag veta att han är ensam mellan fem och tio minuter. 
Tillräckligt lång tid för att försvinna. 
Han är borta. Känslan av panik kryper på mig. 

"Han är rädd för att vara ensam. Och då är fem minuter lång tid. Hur kunde jag lämna honom? Hur tänkte jag?"

Jag får inget svar men något förändras. Som ett scenbyte. 
Det handlar inte om Ivar. Det är Nora som är borta. 
Vi letar och letar. 
Går igenom i huvudet. Lägger upp scenarier. 

"Var kan hon ha gått? Hur har hon tänkt? Vad hade hon på sig?"

Hon är spårlöst borta. 
Vi måste anmäla henne försvunnen. Bilda en skallgång. 
För varje timme som går minskar chanserna. Att vi ska hitta henne vid liv. Skräcken klättrar inom mig.

Det går nästan en hel dag. 
Plötsligt säger någon att hon är på väg. 
Lite fördröjd av en kattunge som hon är tvungen att klappa men på väg.
Så kommer hon. Hon är lugn och glad. Verkar ha haft en fin dag. 
Är helt ovetande om all uppståndelse.

Jag söker Ms blick. Vi ser varandra och ler av lycka och stolthet. 
Jag tar henne i min famn. Kramar om men ändå inte. 
Det är en konstig känsla. 
Som att allt är på låtsas.

Jag vaknar.
Trött.

Fuck cancer!

Svindlande

Jag sitter på en lektion och lyssnar intresserat. 
Det jag lär mig är roligt. 
Plötsligt blir jag avbruten. 

"Hon är död. Min fina Nora är död. Hon finns inte mer. Och kommer aldrig tillbaka."

Tanken är svindlande. 
Känslan klickar in. 
Jag blir rädd. Skrämd.   

"Men det är inte möjligt. Det kan inte vara sant. Hur kan jag sitta här då?"

Känslan sitter kvar. En kort stund. Som känns lång.  

"Men det vet du ju. Hon dog för snart ett år sedan. Alldeles snart elva månader sedan. Har du inte förstått det?"

Så hör jag lärarens röst. 
Fortsätter lyssna.
Och lär mig roliga saker. 

Fuck cancer!

En årsdag

20120214
Igår måndag åkte vi in till vår avdelning 322 efter en helvetesnatt. Hon hade mycket ont i huvudet och ingenting hjälpte. Kunde inte heller sova. Somnade först kl 5 på morgonen och sov i 4 timmar då allt drog igång igen. En CT gjordes som visade en ny liten blödning samt att metastasen ökat i storlek. Ny smärtlindring är insatt i kombination med lugnande som hon får hela tiden i droppform som sammanlagt fungerar bättre men inte helt bra. Hon sov dock gott hela natten i natt vilket var en lättnad. 

Idag bestämdes det att hon ska opereras imorgon onsdag. Det sker på neurokirurgen på Sahlgrenska. Exakt tid är inte bestämt ännu eftersom det blir en sk jouroperation. Vi är lättade och rädda men mest lättade. En operation i hjärnan är ju alltid riskfylld men metastasen ligger bra till dvs nära ytan ganska långt fram på höger sida. Alternativet var strålning men dels kan man inte stråla bort hela metastasen och effekten av strålningen tar längre tid att uppnå. Går allt bra imorgon kommer hon hyfsat snart må mycket bättre.

Samtidigt hänger risken för kramp eller en stor blödning över oss. Händer det så...

Det hände inte. Inte då. 

Allt gick bra. 
Så bra som det kan gå. 
För en tid. En kort tid.

Fuck cancer!

Internatskolan

Vi kommer fram till internatskolan. Letar oss fram till informationsmötet som inte säger så mycket. För att mina tankar är på annat håll. 

Först ikväll ska vi få träffa dom. Troligtvis men det är lite osäkert. Lovet börjar först i morgon så kanske åker de hem gemensamt då. Vi ska äta lunch i matsalen. På vägen dit går vi förbi klassrummet. Dörren står lite på glänt. Jag vill så gärna kika in men det passar sig inte. Så stängs dörren.

Jag kommer på efterkälken. Letar efter de andra i fel matsal. Kommer slutligen till den rätta. Sätter mig vid de andra föräldrarna. Det är en blandning av människor. Många som jag på olika sätt känner från förr.  

Gråten är nära. Klumpen i halsen gör ont. 

"Har vi gjort rätt som inte ringt henne en enda gång på de här veckorna? 
Hon kommer inte bli frisk. Har behandlats så länge. Har nästan inget hår, en slang på bröstet och är bara sju år. Hur har hon haft det? Hon borde väl ringt hem om hon velat? Fast de kanske hindrar henne för att de inte vill visa när ett barn längtar hem."

Med gråten i halsen berättar jag för en vän. Hon svarar att hon ringt till sin lilla tjej varje kväll. Att de pratat så länge att hennes lilla tjej har somnat under samtalen. Ångesten klättrar i mig. 

"Hur har jag tänkt? Varför har jag inte ringt?"

Jag ser M på långt håll. Han pratar med en lärare och verkar förklara något. Sekunden efter är hon där och kommer fram till mig. Har långt hår och klänningen med prickar. Den hon hade den sista sommaren innan vi visste något om elaka tumörer. På fötterna har hon skor jag inte känner igen. Öppna svarta snörsandaler med sockar i. 

Jag tar henne i min famn och känner hennes armar runt mig. Det känns varmt och underbart. Välbekant men samtidigt inte. Något ligger mellan oss som gör att jag inte riktigt känner igen.  

Den långa tiden utan kontakt. Utan att jag vet hur hon haft det. Om hon haft det bra. Varit ledsen. Kanske blivit tröstad av någon annan. Någon som inte är jag. 

Jag vaknar.
Lättnad och tomhet. 

Fuck cancer!