Förberedelser

Jag hittar listan med låtar i min telefon.
Den som jag påbörjade när livet levdes i dödens väntrum. 
När framtidsplanerna tog slut vid begravning.

En sysselsättning i sängen när hon somnat för natten. 
Planering för livets ändhållplats. 
För hennes och för min.

Tills jag står på ändhållplatsen. Ensam. 
När låtarna på listan spelats och begravningen är över. 
När det tomma tar vid. Det som blir till dagar som följs av dagar. 
Som blir ett nytt slags liv. En överlevandes liv. 

Jag står kvar på ändhållplatsen. 
Det trodde jag inte då. 
För att det verkade omöjligt att låta henne gå. 
Utan mig. 

Livet är starkt, starkare än jag trott. 
Nu tror jag. Att jag kommer fortsätta att överleva. 
Men undrar allt oftare när jag kommer leva. 
Om det är möjligt.

Fuck cancer!

Stegen

Vi är på landet. Borstar tänderna för natten. 

-Mamma, varför har ni tagit bort stegen?
-Vilken stege?
-Den som gör att man kan klättra upp i Noras säng.

Noras säng. Fortfarande. Alltid. 
Bäddad med hjärtanlakan. 
Den röda baddräkten med vita prickar hänger på kanten. 
En liten rosa ponny i fönstret. 

På sängen ligger hunden Sara i sin transportkorg. Hon som andades. 
Innan hon glömdes ute i regnet en sommarnatt. 
Sara som var med på strålning. Alla. Tillsammans med Rosita och Klara. 
Klara som fick sitt namn efter favoriten med efternamn som börjar på Z. 

Klara med Z och hunden Frasse som hon träffade i Slottskogen. 
För promenad, titta på djur och fika på café. Tack! 

-Vi ska byta till en finare stege. Därför har vi tagit bort den. 

Minnen. 
Saknad. 
Längtan. 

Fuck cancer! 

Lättnad

Jag tittar i ett fotoalbum. 
Letar efter något. Gråter. 
Jag måste få veta. 

Vem var med henne. 
Jag frågar någon som inte vet. 
Känslan griper tag. 

"Tänk om hon var ensam när hon dog."

Jag orkar inte gå vidare med tanken. Rädd. 
Gråten kommer djupt inifrån. 
Växer sig stor som en tsunami. 

Jag vaknar. 

Lättnad. Obeskrivlig lättnad. 
Jag var med.
Tack och lov. 

Fuck cancer!

Läskig

Ivar är arg. Jättearg. Skriker åt mig med tårar på kinderna. För att jag säger. 

-Nej, du får inte se den filmen. 
-Men varför då?
-Därför att du tyckte den var läskig förra gången du såg den. 
-Men den gången skojade jag bara. 
-Men du får inte se den ändå. 
-Men varför får Nora alltid se den då?

Jag tystnar. Nora får i nutid. Jag måste samla ihop mig. Hitta ord. 

-Men Nora tyckte också att den var läskig och hon var sju år. Du är bara fem. 

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!

Rosita åker på Spa

20120216

Rosita är borta. Det är jag som upptäcker det när jag ska göra klar sängen för natten. Jag letar och letar. Vi är inlagda på avd 322 Barncancercentrum. Det är två dagar efter operationen i huvudet. Jag minns att hon var med i transporten hit. Att hon låg i Noras knä på britsen. 

Rosita som är det käraste hon har. Som varit med på nästan allt. Som kan lugna och trösta som ingen annan. Jag blir rädd och ledsen. Kan inte stå ut med tanken på att hon ska behöva sörja sin Russe när tiden är så knapp. Och för att de ska resa tillsammans. Något annat är otänkbart. 

Jag river upp lakan och kuddar. Tittar överallt. Igen och igen. Frågar M om han kan minnas när han såg henne senast. Sjuksköterskorna blandas in. De hjälper till att leta. En undersköterska vänder upp och ner på alla tvättpåsar.

En sjuksköterska ringer till tvätteriet och uppger signalement.

-Det är en liten vit chiuaua med lila rosetter i öronen. Hon ligger i en lila väska och har lila täcke på sig. Hon måste hittas.

De får telefonnummer till oss alla.

Det går någon dag tills Nora upptäcker det. Hon tar det förvånansvärt lugnt. Jag själv är uppriven inombords. Så kommer vi på att Ms kusin arbetar på det där tvätteriet. Farmor ringer henne och hon lovar att leta. Redan dagen efter får vi besked att hon är återfunnen. I en kasse full med gosedjur. Lättnad.

Först när jag berättar de glada nyheterna för Nora går det upp för henne. Hon blir ledsen. Väldigt ledsen.

-Russe. Jag vill ha Russe nu.

Någon dag senare återförenas de. Vi skojar om att Rosita är helt galen. Som åker på Spa på egen hand.

Nu är de på resan tillsammans. Någonstans.

Fuck cancer! 

Små brorsorna

I ett fönster på caféet sitter jag och en mamma. En fin mamma som lever livet i dödens väntrum. Det syns inte utåt. Bara lite i ögonen. För att jag känner igen blicken. Den som speglar rädsla, ovisshet och kämparglöd. Och maktlöshet över att inte kunna påverka det som ska ske. Att hennes fine lille pojke ska flytta till mormor i himlen.

Vi tittar ut över torget och pratar om livet. Om det ofattbara. Om det som måste göras. Om det som ska komma. Om det vi saknar. Det som skulle kunna underlätta lite mitt i allt det svåra.

Försöker hitta kraft för att göra skillnad. Pratar om ett skyddsnät som kan fånga upp de små brorsorna. I vårt fall till en storasyster. I hennes fall till en storebror. De mer eller mindre förberedda. Små brorsor som är helt utlämnade till oss föräldrar. Till vår förmåga att se till deras bästa. Såväl fysiskt som psykiskt. Mitt i sorg, saknad och orkeslöshet.

Det är ett tungt ansvar som vilar på våra axlar. Vi gör så gott vi kan men det blir ett trevande för att det är svårt att veta vad som är rätt och fel. Jag önskar mig ett skyddsnät. Ett som kan fånga upp de små brorsorna. Som kan hjälpa till med frågor, tankar och oro. Innan eventuella framtida problem. Som rädsla för sjukhus. Att mamma eller pappa ska försvinna. Eller att man själv ska få cancer. En rädsla som för barn kan ta sig olika uttryck. Nu och längre fram. 

Ett skyddsnät som kan se och lyssna. Det som borde vara en rättighet. Ett barns rättighet när det värsta har hänt. 

Fuck cancer!

Gunga och cykla

På väg att hämta Ivar på förskolan. En fin liten klasskamrat är på gården när jag kommer ut. Hon kommer mot mig och ser glad ut. Fina bruna ögon glittrar under mösskanten. 

-Hej, jag saknar Nora lite. 

-Gör du det. Ja, det gör jag också. 

-Och så är det tråkigt att Ingela har slutat. 

-Jaså, har hon det? Varför då?

-Vet inte. Det var rektorn som sa det. 

En fin liten tjej som bor några våningar ner i vår trappuppgång. Som blivit så stor att hon är ute själv på gården och leker. Det svider till. Det var så det skulle vara för min lilla tjej. Hissen ner. Tryck på dörrknapp. Hissen upp. Bus och lek. Gunga och cykla. Lekvänliga gårdar. Kompisar i trappuppgångarna omkring. 

Drömmen om livet. 

Fuck cancer!