-Hur har du det?
Inleder psykologen vårt samtal.
-Jag känner mig avstängd. Har inte gråtit på länge.
-Du sa det förra veckan också. Efter du gått så tänkte jag på att jag skulle vilja veta mer om Nora. Innan hon blev sjuk. Jag vet ju inget om henne. Kan du berätta?
Jag försöker minnas.
Minnas den lilla flickan med tandglugg.
Med långt brunt hår,
lugg och inbakad fläta.
Flätad av mig.
Håret som ligger i en påse nu.
Någonstans i den lilla flickans rum.
Det som står orört.
Ibland försöker jag städa i rummet.
Göra fint.
Rensa bort saker som inte betyder något.
För att de som betyder mycket ska få mer plats.
Det brukar ta några minuter innan jag måste sluta.
Och lägga mig ner.
För att all kraft rinner ifrån mig.
Jag får bilder i huvudet.
Men vet inte om det är fotografier eller riktiga minnen.
Jag tänker på bilderna.
På flickan med flätan.
Och minns inte.
Undrar nästan vem det är.
I vilket liv fanns hon?
Vad gjorde vi då?
Vem var jag då?
Så kommer tårarna.
Jag berättar inte mer än att det fanns en flicka med långt brunt hår.
Med lugg och inbakad fläta.
Och tandglugg.
Det gör ont att inte minnas.
Det gör ont att minnas.
Kanske är det precis därför jag inte gör det.
Minns så mycket.
Fuck cancer!
-Det är min docka. Den heter Gustav och är min lillebror. Jag har gömt honom i mitt rum och mamma och pappa vet inget.
Lillebrors fina förskollärare citerar.
Berättar att han var ledsen.
Jätteledsen.
Och arg.
Att han lekte med dockan.
Stoppade om.
Körde i vagnen.
Men att den faktiskt inte var hans.
-Det är inte din docka. Den är min.
Sa den lilla dockägarinnan.
Det blir bråk.
Lillebror blir mer arg.
Mer ledsen.
Lillebrors finaste kompis försöker trösta.
Komma på en lösning på problemet.
-Det kanske är Noras docka?
-Ja, det är det faktiskt.
Jag har hört talas om Felix.
Lillebrors hemliga kompis som bor i himlen.
Men jag har inte hört talas om Gustav.
Lillebrors lillebror som bor gömd i hans rum.
Vad rör sig i huvudet på en lillebror?
Som förlorat den finaste av storasystrar.
När han bara var fyra år.
Dubbelt så gammal som när hon blev sjuk.
Som nu har blivit fem år.
Och fortfarande är en lillebror.
Fast på ett nytt sätt.
I mig gör det ont.
Blir oroligt.
Osäkert.
Hur mår han?
Vad tänker han?
Hur känns det?
Inne i honom.
Inne i en av de två finaste jag vet.
Fuck cancer!
Hej Tomten!
Jag heter Ivar.
Jag är fem år gammal och bor i Göteborg.
Jag har träffat dig varje julafton tillsammans med min storasyster Nora.
Sedan den 19 mars finns hon i himlen.
Jag saknar henne jättemycket.
Min önskelista:
Mekanisk hund
Radiostyrd bil
Radiostyrd helikopter
Trollerilåda
Ninjadräkt
Ninjajagodräkt
Vampyrdräkt
Star Wars dräkt
Tigerdräkt
Kraftdiamant
Hejdå från Ivar
Fuck cancer!
20120318
-Mamma, jag vill gå ut.
-Javisst, det är klart du ska. När hemsjukvården är klar kommer ni och möter oss. Du och pappa.
Vi klär på oss.
Lillebror och jag.
Är lite sena.
Till första fotbollsträningen.
Jag säger hejdå.
-Puss och kram gumman. Vi ses snart.
Du sitter i soffan. I hörnet.
Tittar på mig. Allvarlig.
Sträcker fram armarna för en kram.
Jag går fram.
Vi kramas.
För sista gången.
Allra sista gången.
Vad visste du då?
Det undrar jag.
Fuck cancer!
Oktober 2011 - Januari 2012
Ljust och livfullt.
Livet i dödens väntrum.
Fyllt av skratt, krav och energi.
Från den finaste av sjuåringar.
Du tar din plats.
Fyller upp.
Sorgen får vänta.
Något annat vore att svika.
Dig och ditt liv.
Det som pågår.
Det som ska levas.
Fullt ut.
Nu.
Ditt liv fyller mitt liv.
Blir till syre.
Till livet som pågår.
Det utan framtid.
En framtid som är svart.
Som en bergvägg.
Ogenomtränglig.
Hård, mörk och kall.
Otänkbar.
Nu är nu.
Då får bli då.
Då har blivit nu.
Gränser förflyttas.
Gång på gång.
Fuck cancer!
Bubblande skratt från rummet bredvid. På avdelning 322.
-Där är gitarren. Nej, inte där. Där.
Dörrarna står öppna. Du vill inte delta men tittar och lyssnar. Skrattet kommer från en liten fin som sitter i sin säng. I sjukhusskjorta och kalt huvud.
Det är vårt första möte. Något släpps loss. Skratt. Vi skrattar alla tre för första gången. Det går att skratta. Det är konstigt och befriande. Som en förlamning som släpper.
Vi har skrattat, sjungit, gjort hänga gubben, letat ägg, önskat låtar och skojat. Många, många gånger.
Ni har sett oss glada, ledsna, rädda, trötta, sura. Till den bästa av födelsedagar bjuds ni in. Som en överraskning. Glitterklädda och fnissiga kliver ni in i det pågående discot.
Du stannar upp mitt i dansen. Stelnar till. Den lyckliga minen försvinner.
Jag önskar att jag inte sett på för den bilden sitter kvar.
Hur tänkte vi? Den bästa av födelsedagar. Inte på sjukhuset. Discokalas hemma. Minutiöst planerat. Av dig. Du har kontroll. Du bestämmer. Efter många månaders kämpande. Så många att man inte ens orkar tänka på det där sjukhuset. Och om man blundar kanske inte ens cancer finns.
-Hur kunde ni ta hit dom på mitt kalas?
-Vi trodde du skulle bli glad.
-Det blev jag inte.
Vi ber om förlåtelse och säger att vi gjorde det för att vara snälla. Som en överraskning. Den sitter hårt inne. Förlåtelsen.
-Mamma, kan jag få äta godis till frukost?
-Nej, Nora det får du inte.
-Då förlåter jag dig inte för clownerna.
-Okej. Lovar du att du förlåter mig då?
-Ja.
Tack clownerna. Ni är fantastiska.
Fuck cancer!
Du finns.
Och är så fin.
Hur skulle jag klarat det utan?
Tacksam.
Finaste Ivar.
Jag älskar dig!
Fuck cancer!
