Cykler

Kontakten har varit ur ett tag. 
En paus.  
Jag börjar skönja ett mönster. 

Olika långa. 
Olika djupa.
Men de återkommer.  
Som cykler.

Något rör sig inom mig. 
I bröstet. 
Som när vatten börjar sjuda.

Tomhet, saknad, längtan. 
Jag vill känna, höra, lukta, se, krama. 
Dig.

I mina händer sitter det kvar. 
Minnena.
Jag kan förnimma känslan. 
Av huvudet, håret, handen, kinden.

Det gör ont. 
Fysiskt. 
Det börjar koka. 
Jag gråter. 

Jag är rädd. 
För att känslan ska försvinna. 
Blekna. 
Suddas ut.

Ledsen. Saknar. 

Fuck cancer!

Dödens väntrum

När livet är räknat. 
I dagar och veckor. 
Kanske månader. 
Med lite tur.    

När hoppet är ute. 
När det är ett faktum.
En verklighet. 
Att cancerhelvetet kommer vinna.  
Igen. 

Då blir ljuset lite ljusare. 
Mörkret lite mörkare. 
Det vackra lite vackrare.
Det fula lite fulare. 

Då blir livet ett koncentrat. 

Där framtiden är i morgon. 

Där inga dagar kan bli dåliga dagar. 

För det har man inte råd med. 

Då är drömmen om livet vardag. Den grå. 
Som vab, hämta och lämna, 
morgonstress, läxtjat och fredagsmys. 

Inte den där resan. 
Eller det där huset.
Eller pengar på banken. 

När det värsta inte har hänt. 
Ännu. 
Då är nu nu. 

Fuck cancer!

Bellman

-Mamma, ska jag berätta en rolig historia om Bellman?
-Ja, gärna.
-Först gick tysken in i ett grishus. Efter 43 minuter kom han ut och sa grisen pruttade. Sedan gick cancern in. Efter 44 minuter kom han ut och sa att grisen pruttade.
-Cancern?
-Ja, cancern.
-Ok.

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer!

Lycka

Att höra sjuårsfniss bakom stängd dörr.

Fuck cancer! 

Flyga

-Mamma, jag önskar att jag kunde flyga.
-Vart skulle du flyga då?
-Upp till himlen.
-Vad skulle du göra i himlen?
-Jag skulle först flyga till månen och sedan till Nora.

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer!

Omvänd ordning

Omvänd ordning.  
Att förlora sitt barn. 
Onaturligt. 
Upp och ner. 
Och ensamt. 
Väldigt ensamt. 

Ingen vill tänka på det. 
Ingen vill vara med om det. 
Ingen kan förstå vad det innebär. 
På riktigt. 

Överlevnadsstrategi. 
Olika för olika människor. 
Min har varit att följa andra. 
Som en ledstång att hålla i. 
I den vingliga spiraltrappan. 
Den som står där ensam, 
utan fundament i mörk storm. 

Att genom berättelser förstå att det ska gå.
Att det måste det. 
Att det gör det. 
För att det inte finns något val. 

Så jag känner tacksamhet för de som berättar. 
Som öppnar sina fotoalbum. 
Visar bilder från ofattbara resor. 
Resor till det upp och nervända. 
Det onaturliga. 

Jag har följt. Innan. 
Jag har rest. Och reser.  
Jag följer. Efter.
Ännu en blå stol ska fyllas. 
En fjärde. 

Ledsen. 

Fuck cancer!

Delfiner

November 2011

Vi åker till Kolmården. Det är "Min stora dag" som bjuder. De som uppfyller önskningar. För svårt sjuka barn. 

Träff med Torsten veterinär. 

-Mamma, det är han som talar ett annat språk. 

Det vet man om man sett alla avsnitt av Djursjukhuset. Om och om igen. 
Fast bara de med Klara Z för hon är bäst. Och har en hund som heter Frasse. 

Torsten kör jeep. Vi hälsar på sjuka djur. En älgkalv med diarré. Ett nyopererat lejon på uppvak. 

Vi bor i suit. Klappar delfiner och badar i pool. 

Vi vet att det inte blir fler resor till Kolmården. Att de resor som görs nu är de sista. Jag tankar händelser som blir minnen. Fina minnen. Som jag kan ta fram när jag vill. 

Jag tar fram dem. Minnena. De fina. Blir varm i magen och tung i bröstet. 

Ledsen. Saknar. 

Fuck cancer!