Melankolin

Den börjar ge sig tillkänna igen, melankolin.
Längtet, saknaden och sorgen.
Hösten är här, luften är hög, solen skiner och kylan biter till i kinderna.
Det får mig att känna igen och längta tillbaka.

Till då.
Till sjukhuset, kampen och tillhörigheten.
Till Barncancercentrum, behandlingar och låga värden.
Till fredagsmys och Idol på rummet.

-Nora, nu börjar snart Drömmarnas trädgård, skynda dig så du inte missar, säger jag. 
-Maaammma sluuuta, jag gillar inte Drömmarnas trädgård, det är för bebisar, svarar Nora förnärmat.
-Määä, det är det väl inte, det är ju ditt favoritprogram.
-Sluuuuuuta!

Då fanns hon. 
Jag kan höra och känna henne.

Älskade finaste Nora,
saknar dig, 
älskar dig, 
alltid.

Fuck cancer!

Regler

När jag är på väg ut för att springa ser jag ett par komma gåendes på vägen. 
Jag känner igen den ena av dom. 
Vi närmar oss varandra, ler och säger hej. 
Jag dras tillbaka i tiden till alldeles snart fyra år sedan. 

Någon är i rummet. Persiennerna vinklas upp och ljuset letar sig in. Yrvaket tittar jag upp. 

-Ni får vakna och kliva upp nu, säger den som är i rummet. 
-Jaha, är det något särskilt på gång, frågar jag. 
-Ja, klockan är över åtta och det är rond snart. 

Orden sjunker in. Klockan är över åtta och det är rond snart. Då måste man upp ur sängen. Tvätta sig, klä på sig och sätta sig på sängkanten.  Det är sådana reglerna är på den här avdelningen. 

Vi gör oss i ordning och äter frukost. Sitter på de bäddade sängarna och väntar på ronden. Det tar några timmar. När de kommer har de inte mycket att säga. Inte mer än det jag redan vet. Hennes värden går fortsatt åt rätt håll. 

Efter den dagen struntar jag i reglerna och sover så länge vi vill. För kan vi ta emot onkologronden liggandes i sängen så kan vi ta emot kirurgronden på samma sätt. Vi har legat inne i många dagar och nätter redan och det kommer bli många, många, många fler. Livet måste få levas så lätt som det går under omständigheterna. Och vad som är lätt för oss bestämmer vi. Inte reglerna på kirurgen. Det kommer en tid då den neddragna rullgardinen i vårt rum talar sitt egna språk. 

-Ni såg ut att sova så gott så jag ville inte störa er, säger fina läkaren, så jag kom förbi nu istället, fortsätter hon.

Men det är på vår avdelning, den som vi hör hemma på, Barncancercentrum. 

Fuck cancer! 

Utspridda

De är utspridda den här helgen. 
Mina tre barn. 
På lika många ställen. 
Ivar med farmor i stan. 
Harry med oss på landet. 
Nora på kyrkogården. 
Tillsammans i mitt hjärta. 
Alltid.

Fuck cancer! 

Tycka om

-Mamma, du vet när Nora fanns, säger Ivar. 
-Ja, vadå? svarar jag. 
-Jag tror inte hon tyckte så mycket om mig. 
-Nämen, varför tror du det? 
-Kom och titta. 

Han tar min hand hand och drar iväg mig till Noras rum. 
På dörren sitter det två lappar. 
De som sattes upp när leken pågick.
Lek med bästisen Tyra. 
På lappen står det att Ivar och Nils inte får komma in i rummet,
att det bara är Olle som får. 

-Nora och Tyra skrev det när dom lekte och du och Nils bara busade, säger jag. 
-Men varför fick Olle komma in? frågar Ivar. 
-För att han var en liten bebis då, mindre än vad Harry är nu, svarar jag. 
-Nähä. 
-Joho.

Fuck cancer! 

Prata om

Vi har ätit lunch och sitter i matsalen och pratar. 
Pratar om helgen som gick, om cancer och om livet. 

-Du pratar ofta om Nora och det är fint tycker jag, säger arbetskamraten. 
-Jag måste prata om henne så hon inte försvinner, svarar jag. 

Så är det.  
Jag pratar om henne för att jag vill. 
Och för att hon inte ska försvinna. 
Det blir oftast en monolog. 
För det är nästan ingen annan som pratar om henne. 

Fuck cancer! 

Mer än man tror

Vanessa Falk som förlorat sin bror och pappa inom loppet av två år intervjuas i morgonsoffan. 

-Hur mycket motgångar kan man klara av? frågar journalisten. 
-Man klarar så mycket mer än man tror, svarar Vanessa. 

Ja, så är det. 
Man klarar så mycker mer än man tror. 
Mycket, mycket mer. 

Fuck cancer! 

Fyra år

Så infinner sig dagen igen.
Den artonde september.
Fyra år sedan livet vändes upp och ner. 

Lördag 18 september 2010

Fuck cancer! 

Valminne

Då var det dags igen. 
Dags att gå till val. 
Fyra år sedan sist. 
Lika många år sedan vi gick till vallokalen i chock. 
Bedövade av beskedet vi fått samma förmiddag. 
Att det finns en stor förändring på vänster njure och metastaser i båda lungorna hos vår fina Nora. 

Jag minns;
Att vi gick till vallokalen strax innan stängning, innan vi åkte tillbaka till vårt rum på Barncancercentrum.
Att Nora hade nytt nattlinne med korta ärmar så att inte porten i armen skulle göra ont när hon rörde armen.
Att dockan Lena hade på sig ett likadant nattlinne.
Vilken sjuksköterska som jobbade natten.
Att det var den nittonde september.
Men inte vad jag röstade på. 

Fuck cancer! 

Hälsa Nora

-Hälsa Nora, säger farmor innan hon stänger bildörren. 
-Ja, det ska jag göra, svarar jag.

Jag styr bilen mot Nora.
Där jag ska tända ljus och plocka smultron.
Och hälsa från farmor. 

Fuck cancer!

Stjärna

Det har hunnit bli kväll och vi promenerar hemåt. Det är mörkt och stjärnklart. Ivar pekar upp mot himlen. 

-Mamma, den stjärnan tror jag är Nora, säger Ivar. 

-Ja, kanske det, svarar jag. 

-Jag önskar att man kunde plocka ner en stjärna och om den var ens storasyster så kunde hon hoppa ur stjärnan. 

-Ja, tänk om det kunde vara så. 

-Jag önskar att alla stjärnor var Nora så kunde jag plocka ner en. 

-Ja, det skulle vara fint. 

Fuck cancer! 

Orättvisor

-Kommer du ihåg vad fröken berättade för mig och pappa? frågar jag. 
-Att hennes man har dött, svarar Ivar. 
-Ja, och att hon en gång hade en flicka i klassen som fick cancer och dog, svarar jag. 
-Vem dog först, Nora eller hon. 
-Hon dog först. 
-Hur gammal blev hon. 
-Jag är inte säker men jag tror att hon blev åtta år. 
-Orättvist, Nora blev bara sju år. 

Fuck cancer!