När jag är på väg ut för att springa ser jag ett par komma gåendes på vägen.
Jag känner igen den ena av dom.
Vi närmar oss varandra, ler och säger hej.
Jag dras tillbaka i tiden till alldeles snart fyra år sedan.
Någon är i rummet. Persiennerna vinklas upp och ljuset letar sig in. Yrvaket tittar jag upp.
-Ni får vakna och kliva upp nu, säger den som är i rummet.
-Jaha, är det något särskilt på gång, frågar jag.
-Ja, klockan är över åtta och det är rond snart.
Orden sjunker in. Klockan är över åtta och det är rond snart. Då måste man upp ur sängen. Tvätta sig, klä på sig och sätta sig på sängkanten. Det är sådana reglerna är på den här avdelningen.
Vi gör oss i ordning och äter frukost. Sitter på de bäddade sängarna och väntar på ronden. Det tar några timmar. När de kommer har de inte mycket att säga. Inte mer än det jag redan vet. Hennes värden går fortsatt åt rätt håll.
Efter den dagen struntar jag i reglerna och sover så länge vi vill. För kan vi ta emot onkologronden liggandes i sängen så kan vi ta emot kirurgronden på samma sätt. Vi har legat inne i många dagar och nätter redan och det kommer bli många, många, många fler. Livet måste få levas så lätt som det går under omständigheterna. Och vad som är lätt för oss bestämmer vi. Inte reglerna på kirurgen. Det kommer en tid då den neddragna rullgardinen i vårt rum talar sitt egna språk.
-Ni såg ut att sova så gott så jag ville inte störa er, säger fina läkaren, så jag kom förbi nu istället, fortsätter hon.
Men det är på vår avdelning, den som vi hör hemma på, Barncancercentrum.
Fuck cancer!
All kärlek och styrka till er. <3 Jag har läst dina ord, ditt fantastiska sätt att uttrycka dig på. Jag har gråtit, förbannat, lidit, önskat. Önskat att ingen någonsin ska behöva gå igenom det som ni har gjort. Önskat att denna hemska sjukdom inte borde existera över huvud taget har jag gjort många gånger genom åren. Jag har förlorat familj till den, två morbröder, en moster, en farbror, ingen äldre än 50 år. Fina människor som lämnat barn och barnbarn efter sig. De skulle inte behövt ha drabbats. Barn ska verkligen inte behöva drabbas! Jag har själv tre barn och vill - precis som du - skydda dem från allt ont. Rädslan över att något skulle hända dem kommer och går. Idag kommer jag pussa på dem extra mycket. Idag och alla dagar framöver. Tack för att du delat med dig! <3 Fuck cancer!
SvaraRaderaJa, så galen man kan bli på dessa regler! Vi hann möta många olika på många olika avdelningar. Rätt fantastiskt egentligen, att det inte finns större förståelse för att det där lilla rummet är många familjers hem. I många månader och till och med år. Dag och natt. Nätter som innefattar mycket, men inte mycket sömn.
SvaraRaderaKramar
Vad fint med lite medmänsklighet från den där läkaren som lät er sova den där morgonen. Det inger hopp om att sjukvården ska bli mer personcentrerad än klinikcentrerad i framtiden. Man borde kunna anpassa vården till sin situation, för att den ska bli så smidig som möjligt.
SvaraRaderaMånga styrkekramar till dig.