Det är fredag. Vi sitter i bilen på väg till landet och pratar om hur vi ska lägga upp handlingen av de obligatoriska fredagschipsen.
-Mamma, vad tror du jag skulle ta om jag är tvungen att välja mellan chips och godis? frågar Ivar.
-Chips, samma som mig, svarar jag.
-Rätt, men pappa och Harry väljer godis.
-Ja, så vi är två mot två.
-Men vad är Nora?
Jag hajar till. Tänker. Minns inte. Den långa behandlingstiden med illamående och metallsmak. Smaker som låg på topplistan för att sedan för alltid förkastas. Tänker godis innan hon blev sjuk men är osäker. Minnet av fredagsmys på sjukhuset kommer upp. Chips, godis och läsk. Glad och förväntansfull men åt bara några få. Minns hur hon bad om chips den där allra första kvällen på barncancercentrum.
-Ja, vad var Nora...hon gillade båda men kanske lite mer chips, säger jag.
-Då är vi tre mot två, utbrister Ivar.
-Ja, då är vi tre mot två.
Fuck cancer!
En fredag i oktober 2011. Inlagd för infektion.
Fredagsmys och Idol på barncancercentrum.
Hon badar.
Jag hjälper till att tvåla in och sköljer ur håret.
Torkar henne med handduken.
Hjälper till med rena kläder.
Hon är frisk och fnissig.
Men sjuk.
Det är en bra dag och kanske är det borta.
Det sjuka.
Hon har på sig något mjukt.
Kanske ett par byxor i rosa plysch.
Jag är lycklig.
Och lugn.
Så vaknar jag.
Det är lika tomt som det varit de sista fyra åren.
Så nära.
Men så oändligt långt borta.
Fuck cancer!
Älskade finaste Nora,
idag skulle du fylla tolv år,
den femte födelsedagen utan dig,
så ofattbart.
Vi är långt hemifrån,
firar dig bland sol och palmer,
späckhuggare och delfiner.
Farmor och fin vän tänder ljus hos dig idag,
vi kommer till helgen.
Älskade finaste Nora,
vi saknar dig,
och älskar dig,
till månen och tillbaka.
Fuck cancer!
-Har ni inte Harry med er? frågan kommer direkt när vi kliver in genom dörren.
Nej, vi har inte Harry med oss.
För det här är våra dagar.
Mina, Marcus och Ivars.
En helg när jag vill kunna gå in i mig själv.
Få känna och komma nära Nora.
Och det är inte helt självklart när man har en tvååring med sig.
Jag har känt.
Skrattat och gråtit.
Och allt däremellan.
Nu är jag trött.
Tröttare än tröttast.
Och lugn.
Jag känner mig närmare Nora än jag gjort på länge.
Det känns tungt och lätt.
Och fint och viktigt.
-Det är skönt att vara här för man kan vara sig själv och ingen tycker att det är konstigt att ens syskon är död, sa ett av syskonen.
Tack Barncancerfonden Västra som möjliggör våra träffar.
Det går inte att beskriva hur mycket de betyder för oss.
Ett år kvar till nästa träff, nummer 10, den sista.
Fuck cancer!
Ps. Klicka här om ni vill bidra till Barncancerfonden Västra som är en ideell stödförening för cancerdrabbade barn och deras familjer under och efter behandling i Västra Götalands län. Ditt bidrag gör skillnad!
På väg till Vi som mist.
Träff nr 9, den näst sista.
Vill inte tänka på att det bara är en kvar efter denna.
Vi har i uppgift att ta med ett bildspel.
En uppgift vi själva önskade på vår förra träff.
Sent igår kväll hittar vi bildspelet vi visat förut.
Det nya livet har tagit plats och fyller ut.
Det finns inga luckor att fylla med nya bildspel.
Eller rättare sagt vi tar oss inte den tiden.
Jag blir ledsen.
Får skuldkänslor.
Och inte.
Fuck cancer!
Så har ännu ett år gått.
Sex år sedan den 18 september 2010.
Sex år sedan barncancer blev en del av vårt liv.
Lördag 18 september 2010
Fuck cancer!
