Vi byter sal.
Till en som räcker till för oss alla.
Vi som ska yoga.
Framför mig går de.
En mamma och en dotter.
Dottern är kanske tretton år.
Mamman lägger armen runt dotterns axlar.
De är nästan lika långa.
De delar vattenflaska och säger något till varandra.
Det hugger till.
Det är sådant som gör ont.
Som påminner om det som inte blir.
Det blir ingen yoga för oss.
Ingen delad vattenflaska.
Och ingen arm runt axlarna.
Jag vänder bort blicken.
Trycker undan klumpen i halsen.
Och fokuserar på något annat.
Fuck cancer!
tisdag 27 oktober 2015
lördag 24 oktober 2015
Tre ord
Ivar och jag sitter i bilen på väg hem från en vän.
Vi åker via Nora för att tända ljus.
-Mamma, jag har bett Salomon att inte säga tre ord, säger Ivar.
-Vilka ord? frågar jag.
-Nora, cancer och död.
-Varför då?
-För att jag blir ledsen då.
-Men han får väl säga Nora?
-Ja, men inte "vad sorgligt att Nora dog av cancer" för då blir jag ledsen.
Fuck cancer!
måndag 19 oktober 2015
Hjärtat
Vi ligger i sängen.
-Mamma, vart tar hjärtat vägen när man dör? frågar Ivar.
-Vad menar du, frågar jag.
-Vart det tar vägen, slinker det iväg någonstans?
-Hur tänker du?
-Man har ju hål och vart tar hjärtat vägen?
-Vad tänker du på för hål?
-Mellan revbenen och så.
-Men man har ju hud utanför så det kan inte slinka iväg någonstans.
-Men inte när man blivit ett skelett.
-Nej, men då har allt som inte är skelettet förmultnat och blivit jord.
-Hjärtat med?
-Ja.
-Vad synd för annars kunde ju det fara iväg och hoppa in till någon annan.
Finurligt tänkt.
Tänk om.
Fuck cancer!
-Mamma, vart tar hjärtat vägen när man dör? frågar Ivar.
-Vad menar du, frågar jag.
-Vart det tar vägen, slinker det iväg någonstans?
-Hur tänker du?
-Man har ju hål och vart tar hjärtat vägen?
-Vad tänker du på för hål?
-Mellan revbenen och så.
-Men man har ju hud utanför så det kan inte slinka iväg någonstans.
-Men inte när man blivit ett skelett.
-Nej, men då har allt som inte är skelettet förmultnat och blivit jord.
-Hjärtat med?
-Ja.
-Vad synd för annars kunde ju det fara iväg och hoppa in till någon annan.
Finurligt tänkt.
Tänk om.
Fuck cancer!
måndag 12 oktober 2015
lördag 3 oktober 2015
Matteprov
-Ivar, vilket bra resultat du fick på matteprovet, säger jag.
-Hade Nora lika bra på något matteprov? frågar Ivar.
-Nora gjorde aldrig något matteprov.
-Va, varför inte då?
-För hon började aldrig i tvåan som du.
Fuck cancer!
-Hade Nora lika bra på något matteprov? frågar Ivar.
-Nora gjorde aldrig något matteprov.
-Va, varför inte då?
-För hon började aldrig i tvåan som du.
Fuck cancer!
söndag 27 september 2015
Jag skäms
På nyheterna om flyktingsituationen vid Ungerns stängda gräns.
"Barn kom ifrån sina föräldrar i kaoset"
Nyhetsuppläsarens ord slungas emot mig som ett knytnävsslag.
Det blir för mycket.
För mig i mitt ombonade soffhörn.
Jag känner mig skör.
Årsdag för cancerdiagnos.
Och snart hennes födelsedag.
Barn som separeras från sina föräldrar utan att de måste.
Det borde aldrig få ske.
Aldrig någonsin.
Jag skäms.
För att jag inte orkar lyssna.
Och för att utsatta människor behandlas som djur.
Jag skäms.
Och vill bara gråta.
Fuck cancer!
"Barn kom ifrån sina föräldrar i kaoset"
Nyhetsuppläsarens ord slungas emot mig som ett knytnävsslag.
Det blir för mycket.
För mig i mitt ombonade soffhörn.
Jag känner mig skör.
Årsdag för cancerdiagnos.
Och snart hennes födelsedag.
Barn som separeras från sina föräldrar utan att de måste.
Det borde aldrig få ske.
Aldrig någonsin.
Jag skäms.
För att jag inte orkar lyssna.
Och för att utsatta människor behandlas som djur.
Jag skäms.
Och vill bara gråta.
Fuck cancer!
fredag 25 september 2015
Vi måste våga prata om döden del 2
Ny forskning visar att barn med cancer vill
veta sanningen hur svår den än är.
Jag tror också att barn vill veta. Det har jag trott länge, långt före den här forskningen presenterades. Och det är skönt med forskning. Att få veta och inte bara tro. Tio djupintervjuade barn med cancer är med i studien och slutsatsen är att de vill veta. De vill veta vad deras sjukdom innebär. De vill veta även när det handlar om det allra svåraste, döden.
Men hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet hur man ska göra det. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte tror att man kan. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet vad man tror om döden. Och hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö när man inte förstår hur man själv ska överleva det.
Jag vet hur det är att ha ett barn som ska dö. Hur ensamt och svårt det är. Och jag vet hur det är att befinna mig i barncancervården där 20% av patienterna faktiskt dör. Där de borde vara väl rustade för att hantera döden. Men min erfarenhet är att man skyggar för den även där. Döden blir som elefanten i vardagsrummet, en elefant vi ser och känner av men inte låtsas om. Men vilken förälder tänker inte på döden när ens barn får cancer. Vilken förälder lever inte med skräcken för döden från den dag de kliver över den där tröskeln till barncancervården.
Och hur mycket vi än skyggar för döden så försvinner den inte. Och hur mycket vi än gläds åt att 80% överlever barncancer så är det fortfarande för många som inte gör det. Och de familjerna behöver stöd. Stöd för att orka. Stöd för att kunna göra rätt. Stöd för att överleva.
Och för att kunna ge det stödet måste vi våga prata om döden. Den blir inte mer skrämmande för att vi pratar om den. Men förhoppningsvis och sannolikt mindre. Det är vad jag tror.
Fuck cancer!
Jag tror också att barn vill veta. Det har jag trott länge, långt före den här forskningen presenterades. Och det är skönt med forskning. Att få veta och inte bara tro. Tio djupintervjuade barn med cancer är med i studien och slutsatsen är att de vill veta. De vill veta vad deras sjukdom innebär. De vill veta även när det handlar om det allra svåraste, döden.
Men hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet hur man ska göra det. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte tror att man kan. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet vad man tror om döden. Och hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö när man inte förstår hur man själv ska överleva det.
Jag vet hur det är att ha ett barn som ska dö. Hur ensamt och svårt det är. Och jag vet hur det är att befinna mig i barncancervården där 20% av patienterna faktiskt dör. Där de borde vara väl rustade för att hantera döden. Men min erfarenhet är att man skyggar för den även där. Döden blir som elefanten i vardagsrummet, en elefant vi ser och känner av men inte låtsas om. Men vilken förälder tänker inte på döden när ens barn får cancer. Vilken förälder lever inte med skräcken för döden från den dag de kliver över den där tröskeln till barncancervården.
Och hur mycket vi än skyggar för döden så försvinner den inte. Och hur mycket vi än gläds åt att 80% överlever barncancer så är det fortfarande för många som inte gör det. Och de familjerna behöver stöd. Stöd för att orka. Stöd för att kunna göra rätt. Stöd för att överleva.
Och för att kunna ge det stödet måste vi våga prata om döden. Den blir inte mer skrämmande för att vi pratar om den. Men förhoppningsvis och sannolikt mindre. Det är vad jag tror.
Fuck cancer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)