-Ivar, vilket bra resultat du fick på matteprovet, säger jag.
-Hade Nora lika bra på något matteprov? frågar Ivar.
-Nora gjorde aldrig något matteprov.
-Va, varför inte då?
-För hon började aldrig i tvåan som du.
Fuck cancer!
lördag 3 oktober 2015
söndag 27 september 2015
Jag skäms
På nyheterna om flyktingsituationen vid Ungerns stängda gräns.
"Barn kom ifrån sina föräldrar i kaoset"
Nyhetsuppläsarens ord slungas emot mig som ett knytnävsslag.
Det blir för mycket.
För mig i mitt ombonade soffhörn.
Jag känner mig skör.
Årsdag för cancerdiagnos.
Och snart hennes födelsedag.
Barn som separeras från sina föräldrar utan att de måste.
Det borde aldrig få ske.
Aldrig någonsin.
Jag skäms.
För att jag inte orkar lyssna.
Och för att utsatta människor behandlas som djur.
Jag skäms.
Och vill bara gråta.
Fuck cancer!
"Barn kom ifrån sina föräldrar i kaoset"
Nyhetsuppläsarens ord slungas emot mig som ett knytnävsslag.
Det blir för mycket.
För mig i mitt ombonade soffhörn.
Jag känner mig skör.
Årsdag för cancerdiagnos.
Och snart hennes födelsedag.
Barn som separeras från sina föräldrar utan att de måste.
Det borde aldrig få ske.
Aldrig någonsin.
Jag skäms.
För att jag inte orkar lyssna.
Och för att utsatta människor behandlas som djur.
Jag skäms.
Och vill bara gråta.
Fuck cancer!
fredag 25 september 2015
Vi måste våga prata om döden del 2
Ny forskning visar att barn med cancer vill
veta sanningen hur svår den än är.
Jag tror också att barn vill veta. Det har jag trott länge, långt före den här forskningen presenterades. Och det är skönt med forskning. Att få veta och inte bara tro. Tio djupintervjuade barn med cancer är med i studien och slutsatsen är att de vill veta. De vill veta vad deras sjukdom innebär. De vill veta även när det handlar om det allra svåraste, döden.
Men hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet hur man ska göra det. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte tror att man kan. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet vad man tror om döden. Och hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö när man inte förstår hur man själv ska överleva det.
Jag vet hur det är att ha ett barn som ska dö. Hur ensamt och svårt det är. Och jag vet hur det är att befinna mig i barncancervården där 20% av patienterna faktiskt dör. Där de borde vara väl rustade för att hantera döden. Men min erfarenhet är att man skyggar för den även där. Döden blir som elefanten i vardagsrummet, en elefant vi ser och känner av men inte låtsas om. Men vilken förälder tänker inte på döden när ens barn får cancer. Vilken förälder lever inte med skräcken för döden från den dag de kliver över den där tröskeln till barncancervården.
Och hur mycket vi än skyggar för döden så försvinner den inte. Och hur mycket vi än gläds åt att 80% överlever barncancer så är det fortfarande för många som inte gör det. Och de familjerna behöver stöd. Stöd för att orka. Stöd för att kunna göra rätt. Stöd för att överleva.
Och för att kunna ge det stödet måste vi våga prata om döden. Den blir inte mer skrämmande för att vi pratar om den. Men förhoppningsvis och sannolikt mindre. Det är vad jag tror.
Fuck cancer!
Jag tror också att barn vill veta. Det har jag trott länge, långt före den här forskningen presenterades. Och det är skönt med forskning. Att få veta och inte bara tro. Tio djupintervjuade barn med cancer är med i studien och slutsatsen är att de vill veta. De vill veta vad deras sjukdom innebär. De vill veta även när det handlar om det allra svåraste, döden.
Men hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet hur man ska göra det. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte tror att man kan. Hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö om man inte vet vad man tror om döden. Och hur ska man kunna berätta för sitt barn att det ska dö när man inte förstår hur man själv ska överleva det.
Jag vet hur det är att ha ett barn som ska dö. Hur ensamt och svårt det är. Och jag vet hur det är att befinna mig i barncancervården där 20% av patienterna faktiskt dör. Där de borde vara väl rustade för att hantera döden. Men min erfarenhet är att man skyggar för den även där. Döden blir som elefanten i vardagsrummet, en elefant vi ser och känner av men inte låtsas om. Men vilken förälder tänker inte på döden när ens barn får cancer. Vilken förälder lever inte med skräcken för döden från den dag de kliver över den där tröskeln till barncancervården.
Och hur mycket vi än skyggar för döden så försvinner den inte. Och hur mycket vi än gläds åt att 80% överlever barncancer så är det fortfarande för många som inte gör det. Och de familjerna behöver stöd. Stöd för att orka. Stöd för att kunna göra rätt. Stöd för att överleva.
Och för att kunna ge det stödet måste vi våga prata om döden. Den blir inte mer skrämmande för att vi pratar om den. Men förhoppningsvis och sannolikt mindre. Det är vad jag tror.
Fuck cancer!
lördag 19 september 2015
Noras mamma
-Minns du mig, jag är Noras mamma, säger jag.
-Det är väl klart jag gör, jag tänker ofta på er, svarar hon.
Det är fint.
Att ses igen.
Och få säga orden.
Jag är Noras mamma.
Fuck cancer!
-Det är väl klart jag gör, jag tänker ofta på er, svarar hon.
Det är fint.
Att ses igen.
Och få säga orden.
Jag är Noras mamma.
Fuck cancer!
fredag 18 september 2015
Den artonde september
En årsdag.
Den som var starten på hela helvetet.
Lördag den 18 september 2010.
Det har gått fem år.
Fem år sedan barncancer blev en del av vårt liv.
Fem år sedan livet förändrades.
torsdag 27 augusti 2015
Till slut
I över tre år har den stått där.
Långt in under annan bråte.
Några gånger har jag försökt men inte lyckats.
Men nu är det gjort.
Sjukhusväskan är uppackad och tömd på sitt innehåll.
Den som alltid stod packad i hallen, färdig för akut inläggning på sjukhuset.
Som innehöll det som användes den allra sista dagen.
Då när det tog slut och blev tyst för alltid.
Nattlinnet med hjärtan på.
Uppklippt för att inte behöva krångla med henne för att få av det.
Lite godis, några glittriga pysselsaker och en nyckelring med Blixten på.
En present till lillebror.
Tandborstar, några underkläder och en tidlapp med texten Dagvården 19/3 kl 13.30.
En tid hon inte kom på.
För att det var nästan ett halvt dygn efter hon dog.
Och en bok med titeln Lilla Stjärna utan en enda läst rad.
Jag gjorde det snabbt.
Utan att tänka.
Utan att andas.
Packade upp, sorterade, slängde och la undan.
Nu är det gjort.
Nu är det en väska vilken som helst.
Det känns lätt.
Och tungt.
Fuck cancer!
Långt in under annan bråte.
Några gånger har jag försökt men inte lyckats.
Men nu är det gjort.
Sjukhusväskan är uppackad och tömd på sitt innehåll.
Den som alltid stod packad i hallen, färdig för akut inläggning på sjukhuset.
Som innehöll det som användes den allra sista dagen.
Då när det tog slut och blev tyst för alltid.
Nattlinnet med hjärtan på.
Uppklippt för att inte behöva krångla med henne för att få av det.
Lite godis, några glittriga pysselsaker och en nyckelring med Blixten på.
En present till lillebror.
Tandborstar, några underkläder och en tidlapp med texten Dagvården 19/3 kl 13.30.
En tid hon inte kom på.
För att det var nästan ett halvt dygn efter hon dog.
Och en bok med titeln Lilla Stjärna utan en enda läst rad.
Jag gjorde det snabbt.
Utan att tänka.
Utan att andas.
Packade upp, sorterade, slängde och la undan.
Nu är det gjort.
Nu är det en väska vilken som helst.
Det känns lätt.
Och tungt.
Fuck cancer!
lördag 25 juli 2015
Smultronstopp
Vi bilar hemåt från en fin vecka på Österlen.
Stoppar hos Nora.
Plockar smultron, tänder ljus och rensar ogräs.
-Mamma, vi får inte äta upp alla smultron, säger Ivar.
-Varför inte? frågar jag.
-Då blir det ju inga kvar till Nora, svarar Ivar.
Så fint.
Blir varm.
Och sorgsen.
Fuck cancer!
Stoppar hos Nora.
Plockar smultron, tänder ljus och rensar ogräs.
-Mamma, vi får inte äta upp alla smultron, säger Ivar.
-Varför inte? frågar jag.
-Då blir det ju inga kvar till Nora, svarar Ivar.
Så fint.
Blir varm.
Och sorgsen.
Fuck cancer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)