Ett hål

-För mig känns det som om något ryckts ut ur min kropp och det hålet läker nog aldrig ihop igen, säger en pappa vars dotter mördades för många år sedan. 

Ja, det är nog så det är och så det blir. 

Ett hål som aldrig läks. 

Ett hål jag får lära mig leva med.

Fuck cancer! 

Julprat

Vi äter frukost. 
En liten fin vän är med. 
Vi pratar om julen. 
Om julklapppar och tomtar. 
Och om vilka vi firar med. 

-Vi brukar fira bara med familjen, säger den lilla vännen. 
-Vi brukar fira med mormor och farmor och mormors syster och mamma och pappa och Harry och hon, säger Ivar. 
-Hon? frågar jag. 
-Nora, säger Ivar. 
-Ja, Nora, svarar jag.
-Fast hon är död nu, säger Ivar och gör en ledsen min. 

Hon finns med. 
Inte bara i mig. 
Hos Ivar med. 
Det känns fint. 
Så väldigt fint. 

Fuck cancer! 

Att träffas sen

Jag läser för Ivar.
"Hermans sommar" av Stian Hole.
Läs den!
Konst och magi i ett. 

Den berör det där vi vet om livet. 
Att det ska ta slut. 
Liksom allt vi lever.
Som Hermans sommarlov och tanternas liv.
Och oro. 
Det vi gör lite till mans.
Oroar oss.

-Mamma, kommer Nora bli jord? frågar Ivar.
-Nej, Nora är aska nu så hon blir inte jord, svarar jag.
-Jag vill inte att hon ska bli jord för då kan jag ju inte känna igen henne.
-Men om vi träffas när vi dött så är jag säker på att du kommer känna igen henne.
-Hur vet du det?
-Det vet jag inte men jag tror det.
-Men tänk om jag inte träffar dig då.
-Men det tror jag att du gör, om du träffar Nora så träffar du garanterat mig.
-Jag vill träffa dig.
-Och jag vill träffa dig.
-Mamma, tror du att Nora och farbror Nils har träffat varandra nu?
-Jag vet inte, vad tror du?
-Jag vet inte.

Fuck cancer!

Spåkula

Vi äter lunch på familjeveckan på Ågrenska. 

Familjevecka för nio familjer som alla förlorat ett barn i cancer. 

-Mamma, jag önskar att jag hade en sådan där spåkula, säger Ivar. 

-Varför då? frågar jag.

-För då skulle jag kunna se hur Nora har det. 

-Ja, tänk om, hur tror du att hon har det då? 

-Vet inte. 

Fuck cancer! 

Glad påsk!

Fuck cancer! 

Sorgen tystar

Vi står i hissen, Ivar och jag. 
Det slår mig att vi inte pratat.

-Ivar, vet du vad det är för dag imorgon? frågar jag. 
-Nej, eller jo det är fredag, svarar Ivar. 
-Nej, det är det inte men det är den 19 mars. 
-Då vet jag, det är exakt tre år sedan Nora dog. 
-Ja, det stämmer och jag borde ha pratat med dig om det för nu är vi mer ledsna än vanligt. 
-Varför då?
-För att minnena sitter i kroppen och gör sig påminda och då blir vi mer ledsna och irriterade och lättare arga än annars och det borde jag ha pratat med dig om så att du vet varför vi är sådana nu. 
-Ja, för det är inte så roligt när ni skäller på mig. 
-Nej, jag vet, förlåt för att vi skäller på dig. 
-Okej, men vet du vad det är på fredag?
-Nej, jag vet inte.
-Då är det rocka sockorna. 

Ännu en gång har det hänt. 
Sorgen har tystat och blicken vänts inåt. 
Energin har gått åt till att stå ut. 

Stå ut med att utanför känns påträngande. 
Att allt ljud blir buller. 
Och allt ljus känns bländande. 

Så vi har inte gjort det vi lovat oss att göra. 
Pratat och förklarat. 
För att göra det så bra och begripligt som möjligt för lillebror som lever mitt i.

Fuck cancer! 

Tre år

Tre år sedan himlen blev rosa.
Tre år sedan det sista andetag.
Tre år sedan livet tog slut.

Tre år sedan livet började. 
På den nya vägen. 
Den krogiga och snåriga. 

Perioder som är lättare. 
Perioder som är tyngre. 
Upp och ner men alltid upp efter ner.

Just nu en tung.
Jag hemsöks av minnen. 
Som spelas upp likt en film. 

Rastlösheten klättrar.
Över bröstet känns ett tryck.
Jag andas till hälften.

Det nya livet fortsätter.
Jag har överlevt och lever. 
Med sorg och saknad. 
Och framtidstro. 

Älskade finaste Nora,
jag älskar dig till månen och tillbaka,
om och om igen,
i all evighet.

I varje andetag finns du med mig.
I varje andetag finns jag med dig.  

Fuck cancer!