Sju år och etthundratrettionio dagar.
Så gammal blev hon, storasyster.
Idag blir dom lika gamla, storasyster och lillebror.
Och imorgon har jag ett barn som är sju år och och etthundrafyrtio dagar.
Lillebror blir äldre än storasyster.
Men är ändå alltid lillebror.
Jag undrar om det alltid kommer kännas så.
Fuck cancer!
söndag 25 januari 2015
lördag 27 december 2014
Den tredje
Ännu en jul.
Den tredje utan. Och den första med känslan av, ja vadå?
Kan inte hitta något ord som beskriver mer än helt okej.
Julen var helt okej.
Och det är bra.
Långt mycket bättre än den första och bättre än den andra.
I år åkte vi bort igen.
Till ett mysigt pesionat med maximal julstämning.
Utsökt mat, fin service och ett skåp fullt av hemlagat julgodis.
Mysigare än mysigast.
Kanske en ny tradition.
Vi får se.
Nu är den över för denna gången, julen.
Det känns skönt.
Och lite tomt.
Längtet tar plats igen.
Melankolin ökar.
I en tidning läser jag en intervju med en flicka som miste sin bror i tsunamin 2004.
Hon svarar på frågan om när hon tyckte livet började bli normalt igen.
"Sorg är verkligen hemskt att vara med om. Till slut lär man sig leva med det. Då blir det bättre. Men normalt blir det inte." (SvD lörd 20 dec 2014, sid 13)
Jag fortsätter lära mig.
Att leva med sorgen.
Och det blir bättre.
Även om vägen inte är plan utan både backig och krokig.
Fuck cancer!
onsdag 10 december 2014
Dela rum
Mentalt har den pågått länge, rensningen, den i Noras rum.
Rummet som mest blivit som ett skräprum men som ska bli Harrys nu.
Plötsligt en dag tar jag tag i det och börjar riva ut saker.
Bestämmer mig för att inte rensa och inte slänga bara packa ner i kartonger och ställa i källaren.
Som ett första steg.
Det går sådär.
Jag tittar ner på alla små saker som ligger huller om buller.
Hello Kitty figurer i plast från hamburgerkedjan, pärlade armband, papperslappar, en biobiljett, gömmor med gammalt godis, en lapp från skolan.
Känner hur stressen klättrar och varje liten sak känns viktig.
Var för sig ett litet minne, de som jag inte kan få fler av.
Känner rädslan för att något viktigt hamnar i den där lådan.
Att jag ska missa något.
Jag biter ihop och packar ner eller snarare häller ner.
Till slut blir det två stora flyttkartonger till källaren och tre kassar med skräp.
Kvar står ett mysigt och städat Norarum med många tomma lådor redo för lillebrorsaker.
De får dela rum nu, storasyster och lillebror.
Ett sätt att sy ihop de två som aldrig träffats.
Det känns fint.
Trots allt.
Fuck cancer!
Rummet som mest blivit som ett skräprum men som ska bli Harrys nu.
Plötsligt en dag tar jag tag i det och börjar riva ut saker.
Bestämmer mig för att inte rensa och inte slänga bara packa ner i kartonger och ställa i källaren.
Som ett första steg.
Det går sådär.
Jag tittar ner på alla små saker som ligger huller om buller.
Hello Kitty figurer i plast från hamburgerkedjan, pärlade armband, papperslappar, en biobiljett, gömmor med gammalt godis, en lapp från skolan.
Känner hur stressen klättrar och varje liten sak känns viktig.
Var för sig ett litet minne, de som jag inte kan få fler av.
Känner rädslan för att något viktigt hamnar i den där lådan.
Att jag ska missa något.
Jag biter ihop och packar ner eller snarare häller ner.
Till slut blir det två stora flyttkartonger till källaren och tre kassar med skräp.
Kvar står ett mysigt och städat Norarum med många tomma lådor redo för lillebrorsaker.
De får dela rum nu, storasyster och lillebror.
Ett sätt att sy ihop de två som aldrig träffats.
Det känns fint.
Trots allt.
Fuck cancer!
onsdag 26 november 2014
Lättare att bära
-Man sörjer aldrig färdigt, säger hon som står på scenen precis framför mig, det fungerar inte så, avslutar hon.
Stundtals känns det som att det är jag som pratar.
Som att hon står där och upprepar mina tankar.
Att hon ger min föreläsning.
Jag lyssnar på Malin Säwstam som förlorade sin man och två barn i tsunamin.
Hon berättar om hur hon och äldsta sonen ensamma kom hem från Thailand.
Om hur hon efter en tid bestämde sig för att återförenas med sin man och barn.
De på andra sidan.
Inte hur.
Bara att hon skulle.
Det kanske låter starkt och hemskt.
Men inte för mig.
Jag förstår precis.
Och minns hur det kändes.
Hur utvägen och det lätta fanns där om jag inte orkade mer.
Som en livlina.
Hon berättar om hur en av hennes överlevnadsstrategier blev att korta ner tidsperspektivet.
För att härda ut i smärtan.
Hur målsättningen blev att tänka en timme i taget.
Och hur varje dag gick ut på att ta slut så hon fick ta sin tablett.
Den som gjorde att hon fick sova.
Hon berättar om hur hon själv dog den där dagen.
Att hennes kropp finns kvar med en ny Malin i.
Den Malin som fått acceptera det som hänt.
Som fått forma sig ett nytt liv och som kämpar dagligen med insikten om att det var så här det blev.
Och att det bara är hon som kan göra det bästa av det.
Jag minns och känner igen.
Och inser att det är skillnad.
Att jag faktiskt är friskare nu.
Starkare, gladare och mer rustad.
Men inte mindre sorgsen.
För sorgen kommer inte bli mindre.
Bara stundtals lättare att bära.
Och det är okej.
För nu.
Fuck cancer!
Stundtals känns det som att det är jag som pratar.
Som att hon står där och upprepar mina tankar.
Att hon ger min föreläsning.
Jag lyssnar på Malin Säwstam som förlorade sin man och två barn i tsunamin.
Hon berättar om hur hon och äldsta sonen ensamma kom hem från Thailand.
Om hur hon efter en tid bestämde sig för att återförenas med sin man och barn.
De på andra sidan.
Inte hur.
Bara att hon skulle.
Det kanske låter starkt och hemskt.
Men inte för mig.
Jag förstår precis.
Och minns hur det kändes.
Hur utvägen och det lätta fanns där om jag inte orkade mer.
Som en livlina.
Hon berättar om hur en av hennes överlevnadsstrategier blev att korta ner tidsperspektivet.
För att härda ut i smärtan.
Hur målsättningen blev att tänka en timme i taget.
Och hur varje dag gick ut på att ta slut så hon fick ta sin tablett.
Den som gjorde att hon fick sova.
Hon berättar om hur hon själv dog den där dagen.
Att hennes kropp finns kvar med en ny Malin i.
Den Malin som fått acceptera det som hänt.
Som fått forma sig ett nytt liv och som kämpar dagligen med insikten om att det var så här det blev.
Och att det bara är hon som kan göra det bästa av det.
Jag minns och känner igen.
Och inser att det är skillnad.
Att jag faktiskt är friskare nu.
Starkare, gladare och mer rustad.
Men inte mindre sorgsen.
För sorgen kommer inte bli mindre.
Bara stundtals lättare att bära.
Och det är okej.
För nu.
Fuck cancer!
måndag 10 november 2014
En annan glädje
Djupt, djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian!
Den blommar nu!
Av Barbro Lindgren
Fuck cancer!
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian!
Den blommar nu!
Av Barbro Lindgren
Fuck cancer!
söndag 2 november 2014
Älskade Nora
Älskade Nora,
för tio år sedan låg vi på BB,
i lite mer än ett halvt dygn hade du funnits hos oss.
Med mörkt hår och liten uppnäsa låg du mest och sov,
jag befann mig i ett obeskrivligt lyckorus,
den finaste tjejen i hela världen var här och hon var min.
Tack för att du kom,
för att du var du
och för att du lärde mig vad kärlek är.
I varje andetag,
i varje steg,
i varje tanke finns du med mig.
Älskar dig,
saknar dig,
längtar till vi ses igen.
Fuck cancer!
i lite mer än ett halvt dygn hade du funnits hos oss.
Med mörkt hår och liten uppnäsa låg du mest och sov,
jag befann mig i ett obeskrivligt lyckorus,
den finaste tjejen i hela världen var här och hon var min.
Tack för att du kom,
för att du var du
och för att du lärde mig vad kärlek är.
I varje andetag,
i varje steg,
i varje tanke finns du med mig.
Älskar dig,
saknar dig,
längtar till vi ses igen.
Fuck cancer!
lördag 1 november 2014
Tio år
Älskade finaste Nora,
för tio år sedan kom du
och gjorde oss till de lyckligaste
föräldrarna på jorden.
Älskar dig.
Saknar dig.
Längtar efter dig.
Tills vi ses igen.
Så måste det bli.
Det vill jag tro.
Älskar dig.
Saknar dig.
Längtar efter dig.
Tills vi ses igen.
Så måste det bli.
Det vill jag tro.
Fuck cancer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)