Det oundvikliga

Vi ligger i sängen och småpratar efter att kapitlet i Loranga boken lästs och lampan släckts. 
Jag har många frågor om allt det nya i skolan och hur det känns att gå i ettan. 

-Började Nora ettan men inte tvåan, frågar Ivar?
-Ja, hon började ettan men inte tvåan, svarar jag. 
-Hade hon långt kvar till tvåan?
-Hon dog i mars och skulle börjat tvåan i augusti. 
-Då var det långt kvar, hade hon en skolbänk?
-Ja, det hade hon. 
-Vi har lådor, egna lådor istället för skolbänk. 

Det oundvikliga närmar sig. 
Att lillebror blir äldre än storasyster. 

Fuck cancer! 

Säga hej

Telefonen ringer. 

-Vi är här nu, säger Marcus i luren. 

-Ok, vi kommer, svarar jag. 

Jag och Harry är hos Nora. 

Marcus och Ivar ska hämta oss med bilen. 

Jag skyndar mot ingången, vi har bråttom till ett möte. 

Ivar kommer springandes mot mig. 

-Hej, ropar jag. 

-Hej, ropar Ivar och springer förbi mig. 

-Vart ska du? 

-Jag vill säga hej till Nora. 

Orden landar i mig. 

Det är så fint. 

Så jättefint. 

Och sorgligt. 

Så förbannat sorgligt. 

Fuck cancer! 

Ensam

Sommarliv. 
Umgänge och aktiviteter avlöser varandra.
Aldrig riktigt tyst. 
Tills den ensamma stunden kommer.

Sorgen river.
Saknaden trycker. 
Minnesbilderna fladdrar. 
Tomrummet som ett bottenlöst hål. 
Då kommer den.
Den tröga och inkapslade gråten.

Älskade, finaste Nora. 
Saknar dig. 
Längtar efter dig. 
Älskar dig. 
Oändligt. 

Fuck cancer! 

Jag vet

Jag vill stampa i golvet.
Slänga mig ner på marken och banka med händerna.
Visa fingret och vråla.

Jag vet att jag klarar det.
Jag vet att livet kommer bli okej.
Jag vet att jag kommer kunna blicka framåt igen. 

Men jag vill att hon ska komma tillbaka.
Det är det enda jag vill.
Det enda. 

Fuck cancer! 

Båttur

Vi sitter i vännernas båt.

Jag, Ivar och jämnåriga vännen pratar om att Ivar är både storebror och lillebror nu.

-Ja, för Harry är min lillebror och Nora är min storasyster, säger Ivar.

-Ja, fast Nora är död nu, svarar den jämnåriga vännen. 

-Ja, det är hon. 

-Fast hon är ändå med oss. 

-Ja, för hon finns överallt.

-Ja, överallt och här med oss i båten också.

-Ja.

En stund senare hör jag dom prata om att alla barnen är pojkar. 
Och vilket lag man är med i. 

Att de enda tjejerna i båten är jag och fina vännen. 

Och Nora. 

-Fast jag vill att Nora ska vara med oss ändå, säger Ivar.

-Ja, Nora ska vara med oss ändå fast hon är tjej, svarar jämnåriga vännen. 

-Ja, för hon är ju också ett barn. 

Så fint.

Så väldigt fint. 

Det känns varmt i bröstet. 

Och sorgligt.

Väldigt sorgligt. 

Fuck cancer! 

Inte fly

Av en fin vän får jag ett utdrag ur en text. 

En text skriven av en pappa som förlorat två av sina tre barn. 

"Jag har upptäckt att jag, efter förlusten av två av våra tonårssöner, omedvetet förhåller mig till tre tankelinjer eller livslinjer. På den första står det ”Det var inte det här vi drömde om”. Blir man kvar där för länge är det fara värt att man blir det som vi kallar för bitter. På den andra linjen står det: ”Men det var så här det blev”, och min erfarenhet är att om man får kraft att inte fly smärtan utan ”ta emot” den enda verklighet som finns, då först framträder den tredje livslinjen, och på den står att det kan hända att livet sänder en människa nya drömmar. Dessa drömmar är inte synonyma med dem man en gång hade, men de väcker ändå hoppet om att livet kan bli djupt meningsfullt igen. Också bortom de stora förlusterna." Av Tomas Sjödin

Jag läser texten om och om igen.

Känner att det finns något där. 

Något som känns sant och riktigt. 
Och förväntansfullt. 

"Att inte fly smärtan utan "ta emot" den enda verklighet som finns"

Och svårt. 

Fuck cancer! 

Gråt

Hela vägen hem gråter han, lillebror Ivar. 
Gråter för att kusinerna åkt hem.
För att han haft så kul. 
Badat, hoppat, fiskat krabbor, berättat spökhistorier, spanat in späckhuggare, ätit glass och myst. 
Och för att det dröjer ett helt år tills de kan komma hit igen.

Jag vill också gråta.
Gråta över det som varit, det som blivit och det som inte blir.
Över tomrummet och den smärtsamma saknaden.
Jag tittar bakåt i backspegeln. 
Ser honom, tårarna och den tomma platsen.
Den där storasyster skulle suttit.

Jag sväljer klumpen i halsen och försöker trösta.
Oss båda. 

Fuck cancer!