Tio månader

Hon har gått bort.
Overkligt.  
Att en sjuårig liten tjej skulle gå bort. 
Utan mamma och pappa. 

Tio månader.
Förstår inte.
Fortfarande. 
Trots att jag vet. 
Att hon inte har gått bort.

Att hon är död. 
  
Fuck cancer!

Vaknar

Jag ska resa till USA. 
Vara borta länge. 
Det är bestämt. 

Hon kommer dö.
Utan mig. 
När det sker får jag veta per telefon.  

Gråter. 
Vaknar. 
Lättnad.

Fuck cancer!

Sahlgrenska

På höger sida. 
Tornar den upp sig. 
Den stora byggnaden.  
Spårvagnen stannar. 
Jag får en klump i halsen.
Sväljer och går av.  

Blir påmind. 
Av platsen, tiden, lukten och ljuset.
Så många minnen.
Av hopp och förtvivlan. 
Försöker strukturera. 

Två år sedan.
När hoppet fanns. 
Och kampen var i full gång.
Strålning. 
Dag efter dag. 

Upp för backarna och ner för backarna. 
Via kiosken. 
På dit eller hemväg. 
Lukten av kaffe. 
Surret av fläktar. 

-Mamma, kan jag få köpa godis?
-Ja, det kan du.

I hopp om att glädja. 
Och att hon ska äta några tuggor. 
Socker och färgämnen. 
Ingen näring men något för magen att jobba med. 
Hon köper men äter inte. 
För godis smakar inte gott.
Inte när man mår illa och har metallsmak i munnen.  

Ett år sedan. 
Neurokirurgen. 
Gränsförflyttning.
Livet som nu levs i skräcklandets inland. 

Med hemlängtan. 
Till ett annat sjukhus.  
På andra sidan stan.

Nio år sedan. 
I huset mitt emellan strålning och neurokirurgi blir hon till.
Ligger i frysen. 
Tinas upp.  
Fastnar, växer och föds. 

Minnen av hopp, förtvivlan, kamp och skräck. 
Och lycka. 
Livet före.
Livet med.
Innan livet utan.  

Fuck cancer!

Överleva

Undrar. 
Om det är möjligt att leva utan. 
Kanske inte.  

Det verkar vettigt att svaret är nej. 
Att det är omöjligt. 
För att det inte är menat att jag ska leva. 
Att det är menat att jag ska överleva. 

Det känns lätt att tänka så.  
Och möjligt. 
För nu. 

Fuck cancer!

Bulle

Våren 2007

Minnen. 
Svaga.
Från förr.
Innan cancer.

Jag hämtar henne på förskolan.
Den med namnet Ädelstenarna.
Så fint och passande namn.
För visst fanns det ett gäng med ädelstenar där. 
Finaste ädelstenarna man kan tänka sig. 

Hon sitter i vagnen.
Vänder sig om och säger

-Latte, mamma. Latte.
-Tycker du att jag ska ta en Latte? Vill du att vi går och fikar?
-Ja.
-Okej då.

Vi går och fikar på favoritstället.
Preferenserna på kaffet är petigt. 
När vi närmar oss fiket säger hon.

-Bulle, mamma. Bulle.

Man får inte vara dum när man vet vad man vill ha. 
Så det blir latte med kaffe till mamma och bulle och latte utan kaffe till Nora. 
Gott och mysigt.
Lycka.

I tryggheten av att fikastunder som sådana aldrig skulle ta slut.
Jag hade fel och undrar.
Njöt jag av de där mysiga fikastunderna? 
Tillräckligt. 

Fuck cancer! 

Illamående

Kraftigt illamående. 
Legat hela dagen. 
På ett ställe i en ställning.  

Kommer på att vi har medicin mot illamående. 
Både tabletter och flytande. 
Receptbelagda med namnet Nora på. 
Jag tar två tabletter. 

Jag minns tillbaka på hösten 2010. 
De första sex veckorna när hon rasar i vikt. 
Blir så mager att revbenen syns på ryggen. 
Och benen har ett stort mellanrum. 
Som på ett skelett. 

För att hon mår illa hela tiden. 
Av cytostatika och den stora tumören. 
Som trycker och växer i den lilla magen. 

Tumören som visar sig väga ett kilo. 
Stor som en vuxen knuten hand. 
Ett kilo knuten hand fullproppad med små elaka celler. 
Elakare än elakast. 

Det är före hon får näringsdropp och matsond. 
Veckor som vi lämnas ensamma med en liten tjej som inte äter någonting. 
Som kräks, mår illa och har ont. 
Och rasar i vikt. 

Jag minns hur jag sitter på soffkanten med en skål yoghurt. 
Hon ligger på soffan. 
Samma soffa som jag legat i hela dagen idag. 

-Nora, du måste ta en tugga nu. 
-Mamma, jag vill inte. Jag mår illa. 
-Men du måste. 

Övergrepp. 
Det är vad det är.   
Hon tar den där skeden med youghurt. 
Vad nu den gjorde för skillnad. 
Gav mig lite lugn för en stund. 
För det där med föräldraskap och mat hör ihop. 

Senare har jag ett samtal med sjukhusets dietist.  
Budskapet är tydligt. 

-Tjata aldrig på henne om mat. Erbjud mat på regelbundna tider men värdera aldrig vad eller hur mycket hon äter. Det som slinker ner är bra om det så bara är en liten köttbulle. 
-Jag lovar. 

Jag håller det där löftet. 
Jag tjatar aldrig mer på henne om mat. 
Ofta biter jag mig i tungan av lust att be henne ta en liten bit till. 
Men jag biter ihop. 
Och säger aldrig mer ett värderande ord om hennes matintag.  
Det är jag stolt över.

Och jag lovar. 
Den som tvingat mig att ta en sked youghurt idag hade jag slagit till. 
Hårt.

Fuck cancer! 

Ljuständning

28 december 2012

Ljuständning i Domkyrkan.
Ett ljus för varje barn.
Som inte klarat kampen.
Mot cancer eller annan sjukdom.

-Vi tänder ett ljus för vår älskade dotter Nora. 

En fin stund.
Många ledsna.
Mammor, pappor, syskon, nära och kära.
Musik, dikter, några ord, en godnattsaga.

Fika efteråt.
Ett helt bord med oss som mist.
Som skrattar, pratar och äter.
Skulle kunna vara vilket gäng som helst. 

Utåt syns ingenting.  
Av smärta, saknad och sorg.
Men i varje person bor det minnen. 
Som vårdas lika ömt som dyrbara skatter.   
Tillsammans med minnen som önskas bort.  
Minnen som ingen någonsin borde behöva ha. 

Fuck cancer!