Drömliv

Januari 2012

Terminsstart, vårterminen i ettan.

En stark tjej med kort mörk stubb, ryggsäck med Hello Kitty, rosiga kinder och spring i benen.

Skoldagar från åtta till tjugo över ett alldeles själv. Efter en höst där mamma eller pappa gått fram och tillbaka, lämnat på morgonen, hämtat hem på lunchen, varit med på gympan. För att äta i stora matsalen med alla barn är svårt när man är ovan och allt som oftast mår lite illa. Och att byta om i omklädninsrummet med en slang på bröstet är lite läskigt. 

Promenad hem oftast med kompis. Läxläsning, mellanmål, lek och skratt. Dagar som hinner bli ett par veckor. Ett drömliv som jag levt en gång förut, för sexton månader sedan.

Vi väntar på sämre syresättning och trötthet som påverkan av metastaserna i lungorna. Men det känns långt borta, lite som första dagen på semestern, för sjukdomen märks knappt.

Men ingenting blir som vi trott. Drömlivet blir snart en mardröm på ett sätt vi inte kunnat ana.

Fuck cancer! 

Gråt

Varje natt vaknar jag. 
Av gråt. 
Min gråt.

Jag vet inte om jag drömmer. 
Jag vet bara att jag gråter. 
En tyst och trög gråt.

Som att sorgen finns långt inne i mig. 
Inkapslad. 
Och det ledsna tar sig ut i små portioner. 
När jag sover.

Fuck cancer!

Aldrig fri

Det är så lite som krävs. 

För att ramla över kanten till skräcklandet. 

En tids sämre aptit. 

Lika lång tids klagande på ont i benen vid ansträngning.  

En förkylning som aldrig riktigt ger sig. 

Mörka skuggor under ögonen. 

Lite smalare. 

Och lite blek.  

Minnen som kommer tillbaka. 

Förflyttar mig bakåt i tiden. 
Som genom ett trollslag. 

-Mamma, jag orkar inte gå. Jag vill åka i vagnen. 

-Men Nora du är fem år. Ingen i din ålder åker i vagn. 

-Men jag orkar inte. 

-Det är för att du är en liten latmask. 

De där orden gnager i mig. 

Om latmasken. 

För redan då fanns de där. 

De elaka cellerna. 

En stor klump på vänster njure och många små i lungorna. 

Som tog kraften ifrån henne.  

Jag inser att jag aldrig blir fri.
Från oro och rädsla för cancer.

Att man aldrig blir det. 

Att ingen blir det. 

När man haft med den lömska sjukdomen att göra. 

En framgångsrik behandling. 
Som visar en röntgenbild utan spår. 
Eller en benmärg som är ren. 
Det är bra. Nu. 

Men ger inga garantier. 
För framtiden. 

En elak cell kan gömma sig och ligga och lura. 
Var som helst och hur länge som helst. 

Medicinerna som ska ta bort kan också ge. 

Man är aldrig fri. Det är ingen. 
Men har man bjudits in.  
Levt livet med. 
Då är det nära. 
Till skräcklandet. 
Både på riktigt och i fantasin.  

Fuck cancer!

Matsond

Övergrepp. 
Det är så det känns. 
Så här i efterhand. 

Matsond genom näsan ner i magsäcken. 
Nödvändig. 
För att det är viktigt att få mat genom magen. 
För tarmarnas skull. Bland annat. 

Hon väger tjugoen kilo när hon blir sjuk. 
Sex veckor senare knappt sexton. 
Ser ut som ett av fattighjonen i Emil.  
Mager och några få hårtestar på huvudet. 
Intravenöst matdropp ordineras. 
Och matsond i näsan sätts in. 

Vi kämpar på. 
Ökar mängden sondmat långsamt. 
Startar på trettio ml. 
Fem gånger om dagen. 
Har en målsättning på flera dl. 
Kommer aldrig över en. 

För hon kräks. 
Mer än hälften av gångerna. 
Kräks upp den fruktansvärda sondmaten. 
Som luktar illa. 
Väldigt illa.  

När jag kommer med brickan med sondmat, lackmuspapper, mediciner och lite annat tittar hon på mig och säger

-Snälla, jag vill inte. 

Jag gör det ändå. 
För att jag måste. 
För hennes skull. 
Jag önskar att jag aldrig behövt göra det. 
För den där bedjande blicken sitter kvar i mig. 

Efter några månaders sondmatning. 
Och obeskrivligt hårt kämpande.  
Så kommer räddningen. 
Från oväntat håll. 

Lillebror drar ur den. 
Inte med mening. 
Under ett bråk. 
Storasyster skriker och gråter.  
Ett övergrepp det också. 

Vi blir arga. 
På lillebror. 
Pratar allvar.  
Länge. 

Men det blir ingen mer matsond efter det. 
En obeskrivlig lättnad för storasyster. 
Och för mig. 

Tack lillebror. 
Du visste nog vad som var bäst för storasyster.  

Fuck cancer!

Katten i hatten

-Mamma, jag vill titta på "Katten i hatten" säger lillebror. 

Jag sätter på den. 
Filmen. 
Och minns tillbaka. 
När vi såg den första gången. 

Några dagar före julafton 2010. 
När hon blir inlagd. 
Utan immunförsvar med feber och stigande crp. 

Det finns inga platser på avd 322. 
Det är ont om platser överallt på barnsjukhuset. 
Men vi får en plats till slut. 
På avd 334. 
En utredningsavdelning. 
Vi är de enda som ligger där den natten. 

Där hittar vi filmen. 
"Katten i hatten". 
Hon tittar på den. 
Om och om igen. 
Och skrattar högt. 

Vi får låna med filmen. 
När vi flyttar till avd 322. 
Där det blir ledigt natten efter.  
Om vi lovar att lämna tillbaka den. 
Vi lovar men håller inte vårt löfte.  

Storasyster tittade ofta på den där filmen. 
Nu tittar lillebror på den.
Och skrattar högt. 
De sjuka barnen på avd 334 får fortsätta klara sig utan "Katten i hatten". 
Förlåt. 

Fuck cancer!

Overklighet

Då och då kommer den.
Som en impuls. 
Känslan av overklighet. 
Jag tittar mig över axeln. 
Och undrar. 

Har det här hänt?
Det ovanligaste. 
Eller är det en dröm. 
Den ondaste av drömmar. 

Så ser jag bilden. 
Den stora på väggen. 
Där hon tittar. 
Med stolt blick. 
Vackrare än vackrast. 

Och jag kallas åter. 
Till verkligheten. 
Hon finns inte. 
Annat än på bild, 
film och inne i mig. 

Fuck cancer!

Nytt år

Första dagen.
På nya året. 
Det första utan. 
Den finaste. 

Det känns. 
Ingenting. 
Helvetesåret är över. 
Ligger bakom. 

Ett nytt år. 
Nya utmaningar. 
Som kommer bli erfarenheter.
Att klara av det.  
Sorgen och saknaden.

Tid som väver.
Ett mönster. 
Som ger ett nytt sätt. 
Att leva. 
Livet utan. 

Fuck cancer!