Pang pang

20120826 

-Pappa, vet du vad jag skjuter på med mitt gevär?
-Nej, det vet jag inte.
-Jag skjuter upp på Storasyster.
-Jaha. Hur tänker du då?
-Att jag skjuter upp ett hjärta till hon. Och det hjärtat är så hårt så det blir till en fallskärm.


(Överhört samtal mellan lillebror och M)

Fuck cancer! 

Skräck

Rädsla*

En känsla som man känner vid hot eller riskfyllda situationer. Hos människor aktiveras rädslan av det sympatiska nervsystemet (flykt eller kamp) då hon möter en överlägsen fiende.

Skräck*

Kan beskrivas som en känsla då man känner rädsla för något livsfarligt. 

I arton månader kände jag mig hotad. 

I arton månader levde jag nära en överlägsen fiende. 
I arton månader kämpade jag mot den överlägsne fienden. 
I arton månader var jag ofta rädd för något livsfarligt. 
I arton månader har jag vetat vad skräck är. 

Fuck cancer!

*Källa Wikipedia

Smultron

20120824

Smultronplantorna lyser röda. 

-Storasyster, kom och titta! 

Spontant. Kommer av mig och ropar på lillebror. 

Så välbekant. 
Så varmt och mjukt. 
Undrar hur många gånger jag har ropat det? 
Hundratals? Tusentals? Hundratusentals? 

Sorgen och saknaden blir påtaglig och intensiv. 
Jag blir påmind om hur skört det är. 
Skalet. Skyddet. 
Som tunt, tunt papper. 


Fuck cancer!

Kärleksbrev

Finaste!

I ett kärleksbrev till dig skulle jag skriva.

Att du är stark. Att du är rolig. Att du är klok. Att du är snäll. Att du är envis. Att du är smart. Att du är modig. Att du är vacker. Att du är lite snål. Att du är det finaste jag vet. Att du är mitt allt. Att du är helt underbar. Att du är jag. Att jag är du. Att du är en kämpe stark som få. 
Att jag älskar dig till månen och tillbaka. 
Om och om igen i all evighet.

Men det känns så futtigt. 
Som baksidan på en bok.
Jag vill berätta hela historien. 
Alla detaljer.
För dig.
IRL.

Fuck cancer!

Faktiskt

-Mamma. Vet du?
-Nej, vad då?
-Cancer är farligt. För får man cancer så kan man höra ett högt ljud. Hela, hela tiden.
-Jaså. Kan man det?
-Ja, det kan man. Faktiskt.
-Älskling, du tänker nog på tinnitus. Då kan man höra ett högt ljud hela tiden.
-Ja, det var det jag menade. 

(Dialog mellan lillebror och mig)

Fuck cancer!

Tussen

Det finns en sak jag inte nämner. Som jag utesluter i berättandet. Utesluter för att det gör för ont. För att jag kanske blir så arg så jag inte kan bromsa mig, eller så ledsen så jag inte kan resa mig om jag berättar och får syre till elden. 

Det handlar om tussen. Tussen som de glömde, som de lämnade kvar när de opererat klart. Som blev kvar i magen tillsammans med tumörresten runt kroppspulsådern. Som låg där i magen när de vita krigarna blev noll och inget försvar mot elaka bakterier fanns i kroppen. Som gjorde att febern steg, att en antibiotika fick bli flera antibiotika. Intravenöst på julafton 2010 på avdelning 322. 

20101228

Vi får besked om tussen samtidigt som vi får veta att de nya guldmedicinerna verkar vara starka nog att rå på de elaka i lungorna. Det är svårt att veta hur man ska känna när man får veta flera saker samtidigt. Det ena betyder möjlighet till livet. Det andra att storasyster, som precis börjat återfå krafterna, ska opereras igen. Ska öppnas upp från naveln till midjan ännu en gång. Ska ligga med morfin, ryggmärgsbedövning och rädsla ännu en gång. För att det ligger en kvarglömd tuss i magen som måste bort. 

Det är min natt på avdelning 322. Jag ber att få prata med en av de finaste sjuksköterskorna. Som är så trygg så jag kan luta mig en stund. Hon står länge i slussen och pratar med mig. Jag gråter. Hon tröstar. 

-Vill du ha ett glas vin? Vi har vin, det kan vara bra att ta ett glas vin ibland, säger hon.  
-Tack, men nej tack. Bara om du kan ta ett du med och det blir väl svårt? svarar jag
-Ja, tyvärr. 

Fina läkarens ord klingar. 

-Det här är ett bra besked, det är bra. Metastaserna har svarat på behandlingen, samtliga har minskat och några har försvunnit. Det är det vi ska fokusera på nu, säger hon. 
-Då kanske det kan gå vägen då för det är ju en klassisk Wilms tumör? svarar jag.
-Vi har fått ett nytt utlåtande från patologen, de hittade en del anaplasi i den. 

Jag har läst på. Jag vet vad anaplasi är, i alla fall på ett ungefär och det är inte bra. 

-De har graderat tumören till en högrisk, fortsätter fina läkaren.  

Mer information som jag inte vill ha. Som jag inte vill höra. Tumören är en högrisk grad fyra, på en skala av fem. Vi börjar få svar på varför den betett sig som den gjort. 

Det är förvirrat. M är glad, fina läkaren är glad, i alla fall utåt, jag är ledsen och kirurgerna är ursäktande för att de glömt en tuss i magen på den lilla patienten. Något som de inte gjort på många, många år. 

Senare hjälper fina kuratorn oss att anmäla tussen till patientskadeförsäkringen för att vi ska få ersättning. Jag tänker att inga pengar i världen kan ersätta. Att inte bara berätta, utan också utsätta henne för allt vad det innebär att bli opererad igen, det kan inget ersätta. 

Senare blir vi ersatta för lidandet och jag tänker hellre lite pengar än ingenting. Någon skillnad kanske de kan göra nu eller i framtiden. Kanske till en önskad sak eller till samtalsterapi för utsatthet i barndomen. Om vi har tur.  

På kontot sätts det in 4500 kronor. Jag önskar att det hade varit en nolla till, eller två, eller tre. Det hade känts mer rimligt och i paritet med lidandet. Men det blir bara en fyra, en femma och två nollor. I mitt huvud sitter något annat kvar, frågan hon ställde många gånger. 

-Mamma, hur kunde de glömma en tuss i min mage? Jag som inget ont gjort, de kunde väl ha glömt den i magen på en tjuv eller mördare och inte i mig. 

Fuck cancer!

Fniss

-Mamma. Kommer du ihåg det där jag trodde? Då när jag blev sjuk?
-Ja, det kommer jag ihåg.

Så fnissar vi.
Åt den tokiga tanken. 
Att vi skulle äta ihop med läkarna.
Varje dag. På sjukhuset.

Fuck cancer!