Att träffas sen

Jag läser för Ivar.
"Hermans sommar" av Stian Hole.
Läs den!
Konst och magi i ett. 

Den berör det där vi vet om livet. 
Att det ska ta slut. 
Liksom allt vi lever.
Som Hermans sommarlov och tanternas liv.
Och oro. 
Det vi gör lite till mans.
Oroar oss.

-Mamma, kommer Nora bli jord? frågar Ivar.
-Nej, Nora är aska nu så hon blir inte jord, svarar jag.
-Jag vill inte att hon ska bli jord för då kan jag ju inte känna igen henne.
-Men om vi träffas när vi dött så är jag säker på att du kommer känna igen henne.
-Hur vet du det?
-Det vet jag inte men jag tror det.
-Men tänk om jag inte träffar dig då.
-Men det tror jag att du gör, om du träffar Nora så träffar du garanterat mig.
-Jag vill träffa dig.
-Och jag vill träffa dig.
-Mamma, tror du att Nora och farbror Nils har träffat varandra nu?
-Jag vet inte, vad tror du?
-Jag vet inte.

Fuck cancer!

Spåkula

Vi äter lunch på familjeveckan på Ågrenska. 

Familjevecka för nio familjer som alla förlorat ett barn i cancer. 

-Mamma, jag önskar att jag hade en sådan där spåkula, säger Ivar. 

-Varför då? frågar jag.

-För då skulle jag kunna se hur Nora har det. 

-Ja, tänk om, hur tror du att hon har det då? 

-Vet inte. 

Fuck cancer! 

Glad påsk!

Fuck cancer!