Pyntat

Så är jag där nere igen, på botten. 
Känner rastlöshet, irritation och kraftlöshet. 
Och en känsla av att vilja fly.

Dagen har vi tillbringat hos Nora. 
Rensat, pyntat och tänt ljus. 
Imorgon är det hennes födelsedag. 
Tio år sedan den lyckligaste dagen i mitt liv.

Saknar så det gör ont. 

Fuck cancer! 

Rikedom

Jag kör den där vägen när jag åker till jobbet. 
Den som går till strålningen.
Varje gång kommer minnesbilden tillbaka.
När vi sitter i sjuktransporten på väg till dagens strålning,
en av alla de som ska ske varje dag i nästan fyra veckor.

Nora är pigg och glad.
För strålning är en baggis.
Det tar bara några minuter, gör inte ont, man mår inte illa och när det är klart får man åka hem.
Hem till lek och liv.

-Mamma, hur mycket pengar har jag på banken?
-Oj, jag vet inte riktigt, men flera tusen är det i alla fall.
-Va, flera tusen, då jag rik.

Jag hör hennes röst.
Ser glittret i hennes ögon.
Känner livskraften.

Det kala huvudet talar sitt språk.
Det som växer inom henne lever sitt liv.
Men hon är hon.
Och idag är en bra dag.
En av många under den långa kampen.

Det var då.

Fuck cancer!

Aldrig bäst

Marcus och jag sitter och pratar om hur sorgen förändras.
Jag berättar hur jag känner mig nu.
Hur ilskan bubblar. 
Och att jag bara vill ha henne tillbaka.

M berättar hur han nyligen beskrivit det som att han åkt till New York och sett fram emot ett besök på den bästa och nyaste restaurangen.
Istället får han ett bord på den näst bästa. 
Hur han sitter där på restaurangen och tycker att det är bra.
Men inte bäst.

En fungerande metafor
För livet är okej.
Och kommer bli bra. 
Men inte bäst.
Inte utan den bästa.

Fuck cancer!