Jag kör den där vägen när jag åker till jobbet.
Den som går till strålningen.
Varje gång kommer minnesbilden tillbaka.
När vi sitter i sjuktransporten på väg till dagens strålning,
en av alla de som ska ske varje dag i nästan fyra veckor.
Nora är pigg och glad.
För strålning är en baggis.
Det tar bara några minuter, gör inte ont, man mår inte illa och när det är klart får man åka hem.
Hem till lek och liv.
-Mamma, hur mycket pengar har jag på banken?
-Oj, jag vet inte riktigt, men flera tusen är det i alla fall.
-Va, flera tusen, då jag rik.
Jag hör hennes röst.
Ser glittret i hennes ögon.
Känner livskraften.
Det kala huvudet talar sitt språk.
Det som växer inom henne lever sitt liv.
Men hon är hon.
Och idag är en bra dag.
En av många under den långa kampen.
Det var då.
Fuck cancer!
Så smärtsamt minne!
SvaraRaderaSamtidigt som det är vackert. Att Nora ändå var lycklig mitt i det onda.
Kram
Ja, barns förmåga att leva här och nu. Idag är det bra. Igår var det dåligt. Imorgon tänker vi inte på. Kram
RaderaHej, jag har hittat din blogg och läser den med tårar i ögonen. Tänkvärd och stark. Jag forskar om syskon till barn som mist en bror/syster i cancer (hur man kan stödja syskon). Letar bilder som jag kan använda när jag föreläser om min forskning och ser att du har många fina bilder, t.ex. en på en grav med ett barn som lägger något där. Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av dina bilder? Mejla gärna mig så kan vi prata lite närmre! Varmaste hälsningar, Malin Lövgren Epost: mlv@du.se, malin.lovgren@ki.se
SvaraRadera