Ett nytt sätt att känna.
Som en strålkastarbelyst scen, synlig vart jag än vänder mig.
Tomheten.
På resan med de två mistfamiljerna blir den påtaglig.
En lillasyster utan storasyster.
En storasyster utan lillebror. På resan med de två mistfamiljerna blir den påtaglig.
En lillasyster utan storasyster.
Och en lillebror utan storasyster.
Jag ser dom bada, spela fotboll och sitta uppkrupna i soffan.
Hur storasystern och lillasystern, som är i samma ålder som Nora skulle varit nu, styr umgänget.
Och lillebror som hänger på och accepterar ordingen, en dynamik han känner igen.
Som en smäll slår den emot mig.
Bilden av hur det skulle varit nu.
Mys och umgänge.
Tjat om glass och Ipadtid.
Bråk om orättvisor.
Två syskon och en framtid med gemensamma upplevelser och minnen.
Jag vrider på huvudet och ser verkligheten.
Livsdrömmen i spillror.
Tomheten som ett gapande hål.
Fuck cancer!
Jag undrar om det ens är möjligt att vänja sig vid dessa käftsmällar.
SvaraRaderaDet gör ont, men är ändå fint.
Det värmer att vi kan ge dem möten med tysta insikter att de inte är ensamma. Våra fina vilsna syskon.
Varm kram och tack igen för fina dagar
Ja, tur vi har varandra 💕. Kram
Radera