Av en fin vän får jag ett utdrag ur en text.
En text skriven av en pappa som förlorat två av sina tre barn.
"Jag har upptäckt att jag, efter förlusten av två av våra tonårssöner, omedvetet förhåller mig till tre tankelinjer eller livslinjer. På den första står det ”Det var inte det här vi drömde om”. Blir man kvar där för länge är det fara värt att man blir det som vi kallar för bitter. På den andra linjen står det: ”Men det var så här det blev”, och min erfarenhet är att om man får kraft att inte fly smärtan utan ”ta emot” den enda verklighet som finns, då först framträder den tredje livslinjen, och på den står att det kan hända att livet sänder en människa nya drömmar. Dessa drömmar är inte synonyma med dem man en gång hade, men de väcker ändå hoppet om att livet kan bli djupt meningsfullt igen. Också bortom de stora förlusterna." Av Tomas Sjödin
Jag läser texten om och om igen.
Känner att det finns något där.
Något som känns sant och riktigt.
Och förväntansfullt.
Och förväntansfullt.
"Att inte fly smärtan utan "ta emot" den enda verklighet som finns"
Och svårt.
Fuck cancer!
Och svårt.
Fuck cancer!
Kram från AC
SvaraRadera