onsdag 10 december 2014

Dela rum

Mentalt har den pågått länge, rensningen, den i Noras rum. 
Rummet som mest blivit som ett skräprum men som ska bli Harrys nu. 
Plötsligt en dag tar jag tag i det och börjar riva ut saker. 
Bestämmer mig för att inte rensa och inte slänga bara packa ner i kartonger och ställa i källaren. 
Som ett första steg. 

Det går sådär. 
Jag tittar ner på alla små saker som ligger huller om buller. 
Hello Kitty figurer i plast från hamburgerkedjan, pärlade armband, papperslappar, en biobiljett, gömmor med gammalt godis, en lapp från skolan. 
Känner hur stressen klättrar och varje liten sak känns viktig. 
Var för sig ett litet minne, de som jag inte kan få fler av. 

Känner rädslan för att något viktigt hamnar i den där lådan.
Att jag ska missa något. 
Jag biter ihop och packar ner eller snarare häller ner. 
Till slut blir det två stora flyttkartonger till källaren och tre kassar med skräp. 
Kvar står ett mysigt och städat Norarum med många tomma lådor redo för lillebrorsaker. 

De får dela rum nu, storasyster och lillebror. 
Ett sätt att sy ihop de två som aldrig träffats.  
Det känns fint.
Trots allt. 

Fuck cancer! 

onsdag 26 november 2014

Lättare att bära

-Man sörjer aldrig färdigt, säger hon som står på scenen precis framför mig, det fungerar inte så, avslutar hon. 

Stundtals känns det som att det är jag som pratar.
Som att hon står där och upprepar mina tankar.
Att hon ger min föreläsning.

Jag lyssnar på Malin Säwstam som förlorade sin man och två barn i tsunamin.
Hon berättar om hur hon och äldsta sonen ensamma kom hem från Thailand.
Om hur hon efter en tid bestämde sig för att återförenas med sin man och barn.
De på andra sidan.
Inte hur.
Bara att hon skulle.

Det kanske låter starkt och hemskt.
Men inte för mig.
Jag förstår precis.
Och minns hur det kändes.
Hur utvägen och det lätta fanns där om jag inte orkade mer.
Som en livlina.

Hon berättar om hur en av hennes överlevnadsstrategier blev att korta ner tidsperspektivet.
För att härda ut i smärtan.
Hur målsättningen blev att tänka en timme i taget.
Och hur varje dag gick ut på att ta slut så hon fick ta sin tablett.
Den som gjorde att hon fick sova.

Hon berättar om hur hon själv dog den där dagen.
Att hennes kropp finns kvar med en ny Malin i.
Den Malin som fått acceptera det som hänt. 

Som fått forma sig ett nytt liv och som kämpar dagligen med insikten om att det var så här det blev.
Och att det bara är hon som kan göra det bästa av det.

Jag minns och känner igen.
Och inser att det är skillnad.
Att jag faktiskt är friskare nu.
Starkare, gladare och mer rustad.
Men inte mindre sorgsen.
För sorgen kommer inte bli mindre.
Bara stundtals lättare att bära.

Och det är okej.
För nu. 


Fuck cancer!

 

måndag 10 november 2014

En annan glädje

Djupt, djupt inne i sorgens
mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.


Se magnolian! 
Den blommar nu!

Av Barbro Lindgren


Fuck cancer! 

söndag 2 november 2014

Älskade Nora

Älskade Nora, 
för tio år sedan låg vi på BB, 
i lite mer än ett halvt dygn hade du funnits hos oss. 

Med mörkt hår och liten uppnäsa låg du mest och sov,
jag befann mig i ett obeskrivligt lyckorus, 
den finaste tjejen i hela världen var här och hon var min. 

Tack för att du kom, 
för att du var du 
och för att du lärde mig vad kärlek är. 

I varje andetag, 
varje steg, 
i varje tanke finns du med mig.

Älskar dig,
saknar dig,
längtar till vi ses igen.

Fuck cancer! 



lördag 1 november 2014

Tio år

Älskade finaste Nora, 
för tio år sedan kom du
och gjorde oss till de lyckligaste
föräldrarna på jorden.

Älskar dig. 
Saknar dig. 
Längtar efter dig. 

Tills vi ses igen. 
Så måste det bli. 
Det vill jag tro. 

Fuck cancer! 







fredag 31 oktober 2014

Pyntat

Så är jag där nere igen, på botten. 
Känner rastlöshet, irritation och kraftlöshet. 
Och en känsla av att vilja fly.

Dagen har vi tillbringat hos Nora. 
Rensat, pyntat och tänt ljus. 
Imorgon är det hennes födelsedag. 
Tio år sedan den lyckligaste dagen i mitt liv.

Saknar så det gör ont. 

Fuck cancer! 


torsdag 16 oktober 2014

Rikedom

Jag kör den där vägen när jag åker till jobbet. 
Den som går till strålningen.
Varje gång kommer minnesbilden tillbaka.
När vi sitter i sjuktransporten på väg till dagens strålning,
en av alla de som ska ske varje dag i nästan fyra veckor.

Nora är pigg och glad.
För strålning är en baggis.
Det tar bara några minuter, gör inte ont, man mår inte illa och när det är klart får man åka hem.
Hem till lek och liv.

-Mamma, hur mycket pengar har jag på banken?
-Oj, jag vet inte riktigt, men flera tusen är det i alla fall.
-Va, flera tusen, då jag rik.

Jag hör hennes röst.
Ser glittret i hennes ögon.
Känner livskraften.

Det kala huvudet talar sitt språk.
Det som växer inom henne lever sitt liv.
Men hon är hon.
Och idag är en bra dag.
En av många under den långa kampen.

Det var då.

Fuck cancer!




Skriv ut