onsdag 18 maj 2016

Minnen och tankar

Det är kväll. Jag sitter i soffan med datorn i knät och jobbar. Ivar som redan lagt sig kommer upp. 

-Mamma, det är en grej jag vill prata om, säger Ivar
-Vadå? undrar jag. 
-Jag tänker på att du och pappa kommer dö före mig. Ivar börjar gråta. 

"Men tänk inte på det nu, det är massor av år kvar tills vi ska dö" är det första jag tänker och vill säga. För jag orkar inte riktigt med frågorna, inte nu, jag är trött och behöver jobba. Men jag kan inte säga så för vi vet båda att man inte säkert vet när döden kommer så jag lägger undan datorn. 

-Vad tänker du då? undrar jag. 
-Att jag inte vill det, säger Ivar. 
-Nej, det är svårt att tänka på att de vi älskar ska dö men det vanligaste är att man blir gammal och då kommer vi ha många, många år tillsammans innan vi ska dö och när det sker så har du säkert en egen familj. 
-Men jag vill inte det. 
-Nej, jag förstår det. 

Jag lägger mig med Ivar i sängen. Vi ligger nära. Han snyftar tyst. 

-Vad tänker du på nu? frågar jag. 

-Att om Nora inte hade dött så hade vi haft jätteroligt nu, säger Ivar, för hon skulle väl fylla tolv i år, fortsätter han. 
-Ja, hon skulle fylla tolv i år och ni skulle garanterat haft jättekul nu, säger jag. 

Det som skulle blivit men inte blir. Det mest smärtsamma. Vi fick inte ha en tolvåring och en nioåring. Samtidigt. Vi fick inte upptäcka världen med två stora barn. 
Runt omkring oss ser jag vänner med barn i de åldrarna. Jag känner avundsjuka (men inte missunnsamhet), en känsla jag skäms för men det är som det är. 

-Och så är jag ledsen för att en gång retade jag Nora och sa att hon skulle dö för det hade jag hört att du och pappa hade sagt, säger Ivar. 


Jag stelnar till. Blir kalla. Vad sa han nu? Skulle jag och Marcus ha pratat om att Nora skulle dö inför Ivar. Och skulle han ha retat henne för det. Jag överlägger med mig själv. Inser att det är omöjligt. Han var fyra år och vi pratade aldrig om Noras tillstånd inför honom. 

-Nej, det är helt omöjligt att du skulle gjort det för vi pratade aldrig om att hon skulle dö och du skulle aldrig ha retat henne för det, du var världens snällaste lillebror, säger jag. 

-Men hon var inte alltid snäll mot mig, säger Ivar. 
-Nej, det var hon inte. 
-Varför inte då? 
-För att hon ibland mådde väldigt dåligt och då var hon irriterad och arg mot både mig, pappa och dig. 

Jag stryker Ivar över ryggen. 


-Men en gång hade vi jätteroligt för då hade pappa köpt en ny bil och vi fick varsin mugg med sådana där krulliga sugrör och på min var det Blixten McQueen på, säger Ivar. 

-Minns du det? frågar jag. 
-Ja, och Nora fick en med en fågel på tror jag. 

Fuck cancer!























Ivar 3 år och Nora 5 år (2010).

onsdag 11 maj 2016

Kontrastrikt liv

Jag lever ett kontrastrikt för tillfället. I min yrkesroll projektleder jag företagets partnerskap med Eurovision. Roligt, galet, glitter och glam. Och så korrar jag boken som aldrig tycks bli klar. För att jag inte kan sätta ner foten och säga nu, nu är jag nöjd. Varje gång jag läser hittar jag små saker som jag vill ändra. Jag pratade med en vän som målar akvarell som förstod precis och sa "men var går gränsen för det där sista penseldraget som förstör hela målningen...". Ja, det kan man verkligen fråga sig. 

Och så har jag fått nytt förtroende att vara gästbloggare för Barncancerfonden. Det är tre år sedan jag gästbloggade för dem sist. Nu har de en bloggutmaning under 100 dagar och uppdaterar bloggen varje dag. Jag har fått ansvaret för fyra dagar med start den 16 maj som jag planerar för nu. 

Och så tar sorgen i för att det är den tiden på året, tiden jag har längtat efter så länge. Men mitt i det vackra, ljusa och gröna blir saknaden större och mer smärtsam. Skolavslutningen närmar sig, smärtsamhetens höjdpunkt. Smärtsam för att hon inte står där bland alla barn som slutar femman. Barn med nykammat hår, strukna kläder och sommarsandaler. Och för att de som slutar femman har blivit stora. Så stora som Nora aldrig blev och aldrig blir. Skrämmande snart är den här, skolavslutningen som jag förra året sa att jag aldrig mer tänker utsätta mig för. 

Fuck cancer!



lördag 23 april 2016

Ketchupeffekt

Plötsligt har jag fullt upp med boken. Dagen efter illustrationerna blev färdiga så sattes boken ihop. Och nu korrar jag och korrar och korrar. Det är lustigt det där med text hur den i ett nytt sammanhang, ihop med bilder, plötsligt blir annorlunda. Det som har varit en text med flyt här och där inte är det längre. Små ord som "säger, frågar, undrar, svarar" blir viktiga i dialogerna för att det ska kännas skönt och som ett flyt när man läser. Och hur avsaknad av en liten . eller ett extra a kan förstöra hela läsningen, särskilt när man läser högt. 

Det är svårt men mest roligt och spännande. Mitt namn står på ett bokomslag...herregud, jag får nypa mig i armen. 


Tack Mia Nilsson som illustrerat och Idus förlag som tror på boken och ger ut den!
















Obs! Omslaget är under arbete, div textkorr och annat kvarstår ännu. 

torsdag 21 april 2016

Insikt

-Men hon finns inte här längre, säger psykologen. 

Det sjunker in. 
Lite.

Fuck cancer! 

lördag 16 april 2016

På gång

Äntligen är det på gång.  
Som jag längtat. 
Och längtar. 

I veckan fick jag tjugoen helt fantastiska illustrationer på mail. 
Efter genomgång av text och illustrationer blev det några få förändringar. 
En ryggsäck fick läggas till och en ljuslykta ändra färg. 

Nu är det bara framsidan kvar. 
Kanske den allra viktigaste illustrationen. 
Den som ska spegla titeln, bokens innehåll och vara säljande. 

Vi närmar oss en inriktning som jag tror blir perfekt. 
Och snart, väldigt snart börjar boken sättas ihop. 
Det här projektet är bra träning för mig som inte har tålamod som starkaste sida. 














På bilden fikar Nils och hans nyfunna kompis Alvar vid Majkens grav. Nils i rödrandig tröja och Alvar i blårandig.  

torsdag 14 april 2016

Säga hejdå

Jag är hos psykologen.
Och ska prata med Nora.
Jag föreställer mig att vi är i gympasalen på skolan. 

Hon har svarta tights och lila sporttröja.

Jag sitter på trappan vid dörren.
Hon är ute på golvet och springer fram och sätter sig vid mig.

Jag tar henne i min famn. 

Och säger till henne att hon är en kämpe. 
Världens finaste kämpe.

-Jag vill att du föreställer dig att du går därifrån, säger psykologen efter en stund.


Som ett knytnävsslag.

Det är omöjligt, jag kan inte gå.
Det enda jag ser är hennes lilla ryggtavla. 

-Du kan tänka att du bärår går för en liten stund och kan komma tillbaka igen, säger psykologen.


Jag bryter ihop. 

Det är omöjligt. 
Jag kan inte lämna henne ensam.

-Tänk dig en situation som du tycker känns lättare, säger psykologen.


Jag tänker att hon leker med sitt lilla gäng. 

De som jag fått lära känna men aldrig träffat. 
Jag ser att de har det fint.

De springer iväg tillsammans mot något. 

Hon vänder sig om och vinkar. 
Jag vinkar tillbaka.

Fuck cancer! 

måndag 11 april 2016

Fina Ivar

Vi åker skidor i Hemsedal.
Fem vuxna och Ivar. 
Harry är kvar hemma med farmor. 

Magiska skiddagar. 

Sol och blå himmel. 
Fin snö och sköna backar.
Ivar åker obehindrat. 
Jag kasar mig ner. 

-Mamma, jag längtar efter Harry, säger Ivar 

-Ja, jag med, svarar jag. 
-Det är både och liksom för man vill ju inte åka härifrån heller.

Tacksam. 


Att jag vågade. 

Att han kom. 
Att dom är tre. 

Fuck cancer!


Skriv ut