torsdag 16 oktober 2014

Rikedom

Jag kör den där vägen när jag åker till jobbet. 
Den som går till strålningen.
Varje gång kommer minnesbilden tillbaka.
När vi sitter i sjuktransporten på väg till dagens strålning,
en av alla de som ska ske varje dag i nästan fyra veckor.

Nora är pigg och glad.
För strålning är en baggis.
Det tar bara några minuter, gör inte ont, man mår inte illa och när det är klart får man åka hem.
Hem till lek och liv.

-Mamma, hur mycket pengar har jag på banken?
-Oj, jag vet inte riktigt, men flera tusen är det i alla fall.
-Va, flera tusen, då jag rik.

Jag hör hennes röst.
Ser glittret i hennes ögon.
Känner livskraften.

Det kala huvudet talar sitt språk.
Det som växer inom henne lever sitt liv.
Men hon är hon.
Och idag är en bra dag.
En av många under den långa kampen.

Det var då.

Fuck cancer!




fredag 10 oktober 2014

Aldrig bäst

Marcus och jag sitter och pratar om hur sorgen förändras.
Jag berättar hur jag känner mig nu.
Hur ilskan bubblar. 
Och att jag bara vill ha henne tillbaka.

M berättar hur han nyligen beskrivit det som att han åkt till New York och sett fram emot ett besök på den bästa och nyaste restaurangen.
Istället får han ett bord på den näst bästa. 
Hur han sitter där på restaurangen och tycker att det är bra.
Men inte bäst.

En fungerande metafor
För livet är okej.
Och kommer bli bra. 
Men inte bäst.
Inte utan den bästa.

Fuck cancer! 

tisdag 30 september 2014

Melankolin

Den börjar ge sig tillkänna igen, melankolin.
Längtet, saknaden och sorgen.
Hösten är här, luften är hög, solen skiner och kylan biter till i kinderna.
Det får mig att känna igen och längta tillbaka.

Till då.
Till sjukhuset, kampen och tillhörigheten.
Till Barncancercentrum, behandlingar och låga värden.
Till fredagsmys och Idol på rummet.


-Nora, nu börjar snart Drömmarnas trädgård, skynda dig så du inte missar, säger jag. 
-Maaammma sluuuta, jag gillar inte Drömmarnas trädgård, det är för bebisar, svarar Nora förnärmat.
-Määä, det är det väl inte, det är ju ditt favoritprogram.
-Sluuuuuuta!


Då fanns hon. 
Jag kan höra och känna henne.

Älskade finaste Nora,
saknar dig, 
älskar dig, 
alltid.

Fuck cancer!



söndag 28 september 2014

Regler

När jag är på väg ut för att springa ser jag ett par komma gåendes på vägen. 
Jag känner igen den ena av dom. 
Vi närmar oss varandra, ler och säger hej. 
Jag dras tillbaka i tiden till alldeles snart fyra år sedan. 

Någon är i rummet. Persiennerna vinklas upp och ljuset letar sig in. Yrvaket tittar jag upp. 

-Ni får vakna och kliva upp nu, säger den som är i rummet. 
-Jaha, är det något särskilt på gång, frågar jag. 
-Ja, klockan är över åtta och det är rond snart. 

Orden sjunker in. Klockan är över åtta och det är rond snart. Då måste man upp ur sängen. Tvätta sig, klä på sig och sätta sig på sängkanten.  Det är sådana reglerna är på den här avdelningen. 

Vi gör oss i ordning och äter frukost. Sitter på de bäddade sängarna och väntar på ronden. Det tar några timmar. När de kommer har de inte mycket att säga. Inte mer än det jag redan vet. Hennes värden går fortsatt åt rätt håll. 

Efter den dagen struntar jag i reglerna och sover så länge vi vill. För kan vi ta emot onkologronden liggandes i sängen så kan vi ta emot kirurgronden på samma sätt. Vi har legat inne i många dagar och nätter redan och det kommer bli många, många, många fler. Livet måste få levas så lätt som det går under omständigheterna. Och vad som är lätt för oss bestämmer vi. Inte reglerna på kirurgen. Det kommer en tid då den neddragna rullgardinen i vårt rum talar sitt egna språk. 

-Ni såg ut att sova så gott så jag ville inte störa er, säger fina läkaren, så jag kom förbi nu istället, fortsätter hon.

Men det är på vår avdelning, den som vi hör hemma på, Barncancercentrum. 

Fuck cancer! 

lördag 27 september 2014

Utspridda

De är utspridda den här helgen. 
Mina tre barn. 
På lika många ställen. 
Ivar med farmor i stan. 
Harry med oss på landet. 
Nora på kyrkogården. 
Tillsammans i mitt hjärta. 
Alltid.

Fuck cancer! 

torsdag 25 september 2014

Tycka om

-Mamma, du vet när Nora fanns, säger Ivar. 
-Ja, vadå? svarar jag. 
-Jag tror inte hon tyckte så mycket om mig. 
-Nämen, varför tror du det? 
-Kom och titta. 

Han tar min hand hand och drar iväg mig till Noras rum. 

På dörren sitter det två lappar. 
De som sattes upp när leken pågick.
Lek med bästisen Tyra. 
På lappen står det att Ivar och Nils inte får komma in i rummet,
att det bara är Olle som får. 

-Nora och Tyra skrev det när dom lekte och du och Nils bara busade, säger jag. 
-Men varför fick Olle komma in? frågar Ivar. 
-För att han var en liten bebis då, mindre än vad Harry är nu, svarar jag. 
-Nähä. 
-Joho.

Fuck cancer! 


tisdag 23 september 2014

Prata om

Vi har ätit lunch och sitter i matsalen och pratar. 
Pratar om helgen som gick, om cancer och om livet. 

-Du pratar ofta om Nora och det är fint tycker jag, säger arbetskamraten. 
-Jag måste prata om henne så hon inte försvinner, svarar jag. 

Så är det.  
Jag pratar om henne för att jag vill. 
Och för att hon inte ska försvinna. 
Det blir oftast en monolog. 
För det är nästan ingen annan som pratar om henne. 

Fuck cancer! 

Skriv ut