torsdag 19 februari 2015

Som en våris

Som en våris som börjar släppa taget.
Det ledsna som börjar bubbla.
Som stiger i ögonen och blir en klump i halsen.

Minnen som sitter i kroppen.
Som gör sig påminda.
Och pockar på uppmärksamhet.

Tre år sedan operationen i huvudet.
Tre år sedan vi pustade ut för att operationen gått bra.
För att tumören var ute och risken för hjärnblödning var över.

Tre år sedan vi blev glada när vi fick åka hem.
Tre år sedan hem var Barncancercentrum avdelning 322.
Där vi kände oss trygga och lugna.

Tre år sedan vi lättade fick trappa ner på kortisonet.
Tre år sedan vi fick en paus.
En kort innan helvetet bröt ut igen.

Tre år sedan det bara var en månad kvar.
Trettio dagar tills livet tog slut.
Och började om med sorgen som en ständig följeslagare. 

Fuck cancer!

torsdag 5 februari 2015

Kan pussar döda

Nyvakna ligger vi i sängen och småpratar. 

-Mamma, om någon kompis till mig eller någon som jag känner pussar mig, är det farligt? frågar Ivar.
-Vad tänker du kan vara farligt? svarar jag. 
-Måste jag säga?
-Ja, det måste du. 
-Jag kanske tänker något med död.
-Hur tänker du då?
-Att kanske den kan smitta mig med något.
-Som gör att du kan dö?
-Ja. 
-Nej, det kan inte hända, ingen kan smitta dig med något som du kan dö av.
-Kan vi gå upp nu.

Fuck cancer!

måndag 2 februari 2015

Glömmer inte

Nej, det går inte över. 
Det läker inte. 
Jag glömmer inte. 
Och jag blir inte påmind om du säger något om Nora eller sorgen. 

Tänk dig att du amputerar ett ben. 
Det växer inte ut igen. 
Du glömmer inte att du saknar ett ben. 
Och du tänker inte "var du tvungen att påminna mig om benet, jag som precis hade glömt att det är borta". 

Sorgen finns där. 
Saknaden finns där. 
Så kommer det vara. 
Det måste jag lära mig leva med. 

Jag lär mig. 
Och jag tror att livet kommer bli bra och meningsfullt. 
Med sorg och saknad. 

Fuck cancer! 

måndag 26 januari 2015

Dagar och minnen

Måndagen efter ännu en Visommist helg.
En helg fylld av umgänge, prat och skratt med andra familjer som mist.
Helger vi längtar efter men som skrapar sönder sårskorpan och gör oss tröttare än tröttast.

Och tre år sedan resan tog fart på ett sätt vi inte hade väntat oss.
Dagen som avslutades med vetskapen om att Wilms tumör med metastaser i lungorna kan sprida sig till huvudet.
Följt av en smärtsam tid som ledde fram till slutet. 

Jag känner mig ledsen, låg och energilös.
Min kropp minns.
En tung tid väntar. 

Fuck cancer!

söndag 25 januari 2015

7 år och 139 dagar

Sju år och etthundratrettionio dagar.
Så gammal blev hon, storasyster.  
Idag blir dom lika gamla, storasyster och lillebror.
Och imorgon har jag ett barn som är sju år och och etthundrafyrtio dagar.

Lillebror blir äldre än storasyster.
Men är ändå alltid lillebror.
Jag undrar om det alltid kommer kännas så.

Fuck cancer!

lördag 27 december 2014

Den tredje

Ännu en jul. 
Den tredje utan. 
Och den första med känslan av, ja vadå? 
Kan inte hitta något ord som beskriver mer än helt okej. 
Julen var helt okej. 
Och det är bra. 
Långt mycket bättre än den första och bättre än den andra. 

I år åkte vi bort igen. 
Till ett mysigt pesionat med maximal julstämning. 
Utsökt mat, fin service och ett skåp fullt av hemlagat julgodis. 
Mysigare än mysigast.  
Kanske en ny tradition. 
Vi får se. 

Nu är den över för denna gången, julen. 
Det känns skönt. 
Och lite tomt. 
Längtet tar plats igen. 
Melankolin ökar.

I en tidning läser jag en intervju med en flicka som miste sin bror i tsunamin 2004. 
Hon svarar på frågan om när hon tyckte livet började bli normalt igen. 

"Sorg är verkligen hemskt att vara med om. Till slut lär man sig leva med det. Då blir det bättre. Men normalt blir det inte." (SvD lörd 20 dec 2014, sid 13)

Jag fortsätter lära mig. 
Att leva med sorgen. 
Och det blir bättre. 
Även om vägen inte är plan utan både backig och krokig. 

Fuck cancer! 


onsdag 10 december 2014

Dela rum

Mentalt har den pågått länge, rensningen, den i Noras rum. 
Rummet som mest blivit som ett skräprum men som ska bli Harrys nu. 
Plötsligt en dag tar jag tag i det och börjar riva ut saker. 
Bestämmer mig för att inte rensa och inte slänga bara packa ner i kartonger och ställa i källaren. 
Som ett första steg. 

Det går sådär. 
Jag tittar ner på alla små saker som ligger huller om buller. 
Hello Kitty figurer i plast från hamburgerkedjan, pärlade armband, papperslappar, en biobiljett, gömmor med gammalt godis, en lapp från skolan. 
Känner hur stressen klättrar och varje liten sak känns viktig. 
Var för sig ett litet minne, de som jag inte kan få fler av. 

Känner rädslan för att något viktigt hamnar i den där lådan.
Att jag ska missa något. 
Jag biter ihop och packar ner eller snarare häller ner. 
Till slut blir det två stora flyttkartonger till källaren och tre kassar med skräp. 
Kvar står ett mysigt och städat Norarum med många tomma lådor redo för lillebrorsaker. 

De får dela rum nu, storasyster och lillebror. 
Ett sätt att sy ihop de två som aldrig träffats.  
Det känns fint.
Trots allt. 

Fuck cancer! 

Skriv ut