Feber

Varm. 
Lillebror är varm på pannan.  
Jag minns inte när han var det senast. 
Lillebror som nästan aldrig är sjuk. 
Termometern visar feber. 

Jag slungas tillbaka.
Till tiden då feber var en garanti efter varje behandling. 
När kroppens snabbväxande celler slagits ut.  
Som tumörceller, blodceller och hårceller.  
Blodceller som är vårt immunförsvar. 
Det som försvarar oss mot infektioner. 

Feber utan immunförsvar är farligt. 
Livsfarligt. 
För att bakterier, virus och svamp har fritt spelrum. 
Så när blodvärdena går ner mäter man febern flera gånger om dagen. 
För att det kan gå snabbt när det slår till. 
Väldigt snabbt. 

Och när termometern visar trettioåtta grader är det dags att åka in. 
Direkt. Inte om en stund. 
In till Barncancercentrum där sjuksköterskor väntar med provrör för blododling. 
Som ger svar på blodvärden och bakteriemängder. 

Högt crp och låga vita blodkroppar betyder inskrivning.
Och intravenös antibiotika tre gånger om dagen.  
Antibiotika som kan behöva bytas ut. 
Eller kompletteras med fler. 

Då är man rädd. Mer rädd. 
För att man inte bara har cancerceller att kämpa mot.
Och för att man har hört talas om septisk chock och livshotande lunginflammationer. 
Om IVA, respirator och ecmo. 
Och det värsta. 

Jag försöker räkna ut hur många gånger vi åkt in.
Hur många febrar jag uppmätt.
Hur många infektioner hon bekämpat.  
Hur många antibiotikakurer hon fått. 
Hur många lungröntgen hon gjort.
Hur många provsvar jag väntat på. 
Jag orkar inte räkna. 
Men jag vet att det är många. Väldigt många. 

Lillebrors feber är över trettioåtta grader. 
Den går ner med alvedon. 
Han är trött men dricker och äter. 
Om några dagar är han frisk.

Jag slipper observera andetag och febertoppar.
Eller känna skräcken stiga i takt med värden som inte förbättras. 
Jag är inte rädd. 
Men väldigt ledsen. 

Fuck cancer!