Dovt och raspigt

20120317

Tassande steg och ljudet av något dovt och raspigt. 
Strävt tyg som gnids mot varandra. 
Ljudet från pumparna du bär på. 
De med lugnande medel och morfin.

Jag hör dig där jag sitter i soffan.
Du sätter dig bredvid och lutar dig mot mig. 
Jag tittar på dig med mammaansiktet på. 
Du tittar tillbaka. Allvarlig och dämpad. 
Jag ler och lägger armen om. 

Inuti är jag rädd. Skräckslagen. 
Och bedövad. 
Tiden är knapp.
Det vet jag.
Men inte hur knapp.

Jag tänker veckor.
Några veckor.
På måndag ska vi få veta mer. 
Om planen framåt. 

Vi vet inte att det inte blir någon plan. 
För att den långa kampen alldeles snart tar slut. 
För alltid. 

Jag sitter i soffan. 
På samma ställe som då. 
Kommer på mig med att lyssna.
Efter ett dovt och raspigt ljud. 
Inser att jag hör det. Tydligt. 
I mitt huvud.

Minnena kryper på. 
De oåterkalleliga. 
Jag känner rädsla och maktlöshet. 
Oro som kryper och krälar. 
Som ett levande väsen. Inom mig.   

Jag tänker tillbaka. 
Och förstår inte hur jag klarat det.
Det som ingen borde behöva klara.

Fuck cancer!