Den fjärde stolen

Ett helt år har passerat sedan vi packade bilen så full att alla fick sitta i sina tjocka ytterkläder. Alla fyra. För att bagageutrymmet var så fullt att M gav oss stränga order om att inte öppna bakluckan. Efter att de sista flaskorna stuckits in i de håligheter som fanns kvar där bak i packningen. Innan vi åkte mot snölandskap, mys, vänner och gemenskap. På skidresan som vi in i det sista inte trodde var möjlig. 

Det var storasyster som fick bestämma och ville åka. Efter många veckors kortisonbehandling mot svullnad i huvudet med muskelsvaghet som följd. Bland annat. Tappert hängde hon med och stod på skidor. Ville åka med pappa i stora backen men inte gå i skidskola. Läste läxor och tittade på film med de jämnåriga vännerna. Ropade på småttarna i backen, var på disco och åkte skidtävling. Turades om med lillebror om att åka med pappa M och pappa J. Och fick medalj. Såklart! 

Den allra sista dagen på veckan visade termometern lite feber. Inget konstigt när flera av oss fått feber. Både barn och vuxna. Vi vet inte att febern är en annan sorts feber. Att det är kroppens sätt att larma att något växer och tar plats. Det är knappt en vecka kvar tills vi får det allra sista beskedet. Att man på röntgenbilderna ser sju nya metastaser i huvudet. Där det bara några veckor tidigare inte synts ett spår av något främmande. 

Om en vecka åker vi åter mot snölandskap, vänner, mys och gemenskap. 
Tre av oss. Med en stol tom. 
Den fjärde. 

Fuck cancer!