Tänk att vi kom iväg efter oändligt många dagars kamp. Dagar som blev veckor som blev månader, som blev ett år och lite till. En lång period av smärta och skräck med hoppet som enda näring.
Ett liv som ingen ska behöva leva, allra minst den finaste av sjuåringar. Oändligt många händelser som jag i efterhand önskar att jag inte mindes något av.
När vi visste att hoppet var ute och vi bestämde oss för att leva fullt ut, här och nu, då kom vi iväg till Västindien. Till sol, värme, strand, hav och pool. Och nya upplevelser.
Jag är tacksam för att vi gjorde det. Att hon fick bada, leka, dyka, simma och njuta. Och vara som en helt vanlig sjuåring. Och för min skull, för vår skull. För att vi nu har minnen att fyllas och bli varma av.
Alldeles snart är det ett år sedan som vi tog semester från cancer, död och rädsla. Tänk att det gick att ta semester från det. Att dröm fick bli verklighet, för ett kort tag.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar