Cykler

Kontakten har varit ur ett tag. 
En paus.  
Jag börjar skönja ett mönster. 

Olika långa. 
Olika djupa.
Men de återkommer.  
Som cykler.

Något rör sig inom mig. 
I bröstet. 
Som när vatten börjar sjuda.

Tomhet, saknad, längtan. 
Jag vill känna, höra, lukta, se, krama. 
Dig.

I mina händer sitter det kvar. 
Minnena.
Jag kan förnimma känslan. 
Av huvudet, håret, handen, kinden.

Det gör ont. 
Fysiskt. 
Det börjar koka. 
Jag gråter. 

Jag är rädd. 
För att känslan ska försvinna. 
Blekna. 
Suddas ut.

Ledsen. Saknar. 

Fuck cancer!