Vi ligger i sängen.
-Mamma, vart tar hjärtat vägen när man dör? frågar Ivar.
-Vad menar du, frågar jag.
-Vart det tar vägen, slinker det iväg någonstans?
-Hur tänker du?
-Man har ju hål och vart tar hjärtat vägen?
-Vad tänker du på för hål?
-Mellan revbenen och så.
-Men man har ju hud utanför så det kan inte slinka iväg någonstans.
-Men inte när man blivit ett skelett.
-Nej, men då har allt som inte är skelettet förmultnat och blivit jord.
-Hjärtat med?
-Ja.
-Vad synd för annars kunde ju det fara iväg och hoppa in till någon annan.
Finurligt tänkt.
Tänk om.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar