Det har varit roligt och känts okej.
Och det har tryckt undan det svåra.
Den här som brukat vara min svåraste tid, den från diagnos till födelsedag.
Den artonde september, ett trauma så svårt att jag inte vill minnas.
Den förste november, en lycka så stor att den inte går att beskriva.
Igår hände det.
Med kraft gjorde de sig påminda, minnena som sitter i kroppen.
Likt en tsunami drog de in och svepte med mig ner i avgrunden.
Nu känns det tomt och tungt.
Meningslöst, kallt och mörkt.
Tröttheten som en blöt filt.
Nu känns det tomt och tungt.
Meningslöst, kallt och mörkt.
Tröttheten som en blöt filt.
Älskade underbaraste finaste Nora,
jag älskar dig till månen och tillbaka,
om och om igen i all evighet.
Saknar och längtar efter dig.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar