Livet som fortsätter

Jag har lämnat Ivar på skolan, svänger ut på trottoaren och hamnar mitt i en skock av barn. En av dom, den finaste. Noras bästis och blivande fästman. 

-Hej, säger han och springer vidare ner för backen.  

De två som följts åt från tiden i magen till babyrytmik. Till förskola och skola. Har lekt och lekt. Bråkat någon enstaka gång men alltid pratat ut. Funnits för varandra tills det tog slut. 

-Mamma, vi kommer bo hos Adrian och inte här. 
-Va, varför då? 
-För att Adrian vill det men vi kan komma hit ofta och äta middag och så. 
-Ja, det får ni lova att göra. 

Snart är hela skocken framför mig. Tjejer och killar. Hår i tofs och utsläppt. Ryggsäckar och kepsar. Spring i benen och fniss. 

Klumpen i halsen växer. Hon skulle sprungit där i skocken. Med matsäck, nya höstskor och fladdrande hår. På väg mot ett av livets alla äventyr. 

Jag sväljer och trycker undan klumpen. Orkar inte nu. 
Är på väg till ett möte i livet som fortsätter. 
För att det måste. 

Fuck cancer!