Bacillskräck

-Mamma, är det min juice? frågar Ivar och pekar på glaset framför honom.
-Ja, älskling det är det, svarar jag. 
-Är det säkert?
-Ja, det är säkert.

Frågorna kommer ofta. Om mat och dryck som står framför honom på hans plats. Som omöjligt skulle kunna vara någon annans. Jag frågar honom om varför han frågar så mycket om maten. Han vill inte svara. Bara att han är rädd för att den inte är hans. 

Till slut kryper det fram. I samband med pappanattning och prat i sängen. 

-Jag är rädd för baciller, viskar han. 

Så klart han är. Det är helt logiskt efter att ha levt i en familj där hotet från baciller tett sig lika farligt som krig. Där man tvättat händerna, ofta. Där man inte fick köpa lördagsgodis i stora godisaffären. Inte gå på bio eller leka i sjukhusentreen. I alla fall inte när immunförsvaret var noll och vi gjorde allt för att inte storasyster skulle behöva ligga på sjukhus mer än nödvändigt. Eller riskera att smittas av multiresistenta bakterier och virus där ingen medicin fanns att ge. Det som är ett lika realistiskt dödshot som cancer när man inget immunförsvar har. 

Han vet i och för sig inte att hans mamma gråtit av rädsla när sjuksköterskor utan skyddshandskar hanterat hans inneliggande storasyster utan immunförsvar. Eller att hon vaknat varje gång nattsköterskan kommit in och i mörkret lyssnat efter ljudet av trycket på spritpumpen och prasslet av handskar. Men han har hört henne tala om för hemsjukvården att de måste tvätta och sprita händerna. Och sätta på sig skyddsförkläde varje gång de kommer till oss oavsett status på storasysters immunförsvar. 

Jag försöker förklara att han inte behöver vara rädd för baciller. Att man inte kan få cancer eller så farliga sjukdomar av det. Att man kanske kan bli magsjuk eller få ont i halsen med feber men att man blir frisk igen. För att vi alla har vita krigare i blodet som är superduktiga på att skydda oss mot baciller. Men att hans storasyster inte hade det när hon fick så starka mediciner. Och då, men bara då, kan alla baciller vara farliga. För henne men inte för oss. Han ser lite lugnare ut, skrattar åt de vita krigarna i hans blod. Visar hur de krigar och fäktas mot de osynliga bacillerna. 

En stund senare sitter han framför sin frukost. 

-Mamma, är det min juice, frågar han och pekar på glaset. 
-Ja, det är det. 
-Är det säkert?
-Ja. 

Den har flyttat in igen. I vår familj. In i en av de finaste jag vet. Den som bott inom mig, klättrat i ådrorna och ockuperat alla mina sinnen. Som fick flytta ut när hon dog och som jag aldrig, aldrig vill ha där igen. Vi har en ny match att gå. Mot rädslan. 

Fuck cancer!