I några dagar har jag haft det i min väska.
Det igenklistrade vita kuvertet.
Jag vet vad som ligger i.
Vill öppna men vet inte när.
Så öppnar jag det.
Och ser.
Två fotografier.
Ett på henne.
Och ett på oss alla.
Hon sover djupt.
Om man vill kalla det sova.
Hennes kropp finns kvar.
Men inte hon.
Det är dagen efter den rosa solnedgången.
Solen har gått upp och blivit en ny dag.
Den 19 mars 2012.
Gråten kommer.
Kort och intensiv.
Likt en tsunami.
Det känns längesedan.
Fuck cancer!
Finner egentligen inga ord. Men vill lämna en hälsning här på din blogg om saknaden av din fina dotter. Jag hittade den ikväll och har läst den från första till sista inlägget. Det gör så ont mycket av det du skriver. Jag har själv en dotter som är sju år, en lillasyster på fem och en lillebror på snart tre. Jag och Alma (7åringen)lyssnade på den fina dokumentären om Nora av Tyra och här hemma är cancern just nu väldigt nära. Jag har en vän som är obotligt sjuk. En mamma med två små barn som hon måste lämna så småningom. Som sagt. Orden fastnar på något sätt. Men tack för att du delar med dig. Och ja. Fuck cancer!
SvaraRadera