Minne

Ett minne som sitter kvar. 
Som får mig att vilja gråta.  
Vi är på sjukhuset. 
Hon ombeds göra något fysiskt. 
Jag minns inte exakt vad. 
Men jag minns vad hon säger. 

-Jag kan inte. 
-Jo, det kan du. Du är ju en jättestark tjej. 
-Nä, inte nu längre. Inte sedan jag fick den här sjukdomen. 

Orden som gör ont.  
Som knivar i mig. 
Då och nu. 

Minnet av min starka, glada och bestämda lilla tjej.
Medtagen och nedslagen. 
Om och om igen. 
Känslan av att inte räcka till. 
Inte kunna skydda. 
Eller ta bort. 

Fuck cancer!