Ett första informationsmöte på Ivars nya skola.
Den som vi sökt och sökt och sökt till.
För Nora och för Ivar.
En föreläsning av lärare som verkar fina och bra.
Om pedagogiken på skolan.
De visar en film.
Barn som pratar.
Som röjer, stojar och leker.
På gården i solen.
Fin och stämningsfull musik.
Jag ser barn jag känner igen.
Från dagis med Nora.
Jag dras tillbaka till en vår.
Den sista dagisvåren.
Innan förskoleklass på riktiga skolan.
Den som hon hinner börja och gå i några veckor.
Bilder på lekande barn.
På en solvarm skolgård.
Minnen som var.
Drömmar som inte blir.
Gråten kommer.
Jag sväljer.
Tårarna rinner över och går inte att hejda.
Jag flyr ut och in på toaletten.
Det lugnar sig. Lite.
Jag går hem.
Och undrar vad de tänker om mamman som kom och log.
Grät och gick.
Fuck cancer!
Det är inte lätt att hålla skenet uppe och alltid vara glad...Jag har tre barn och när min syster somnade in, då fick jag sörja samtidigt som allt skulle vara som "vanligt". Säkerligen tänkte de andra att du var ledsen över något, att något hänt dig och kände sympati med dig. Det har jag gjort när någon har reagerat som du!
SvaraRaderaJag tror också att människor känner sympati. Det finns kanske någon i gruppen som känner till din situation. Känner så mycket för dig. Livet är väldigt svårt ibland och vissa människor, som du och din familj, är väldigt hårt drabbade. Jag har också mist ett barn och saknaden finns alltid. Du har dessutom svåra minnen att bära med dig. Att glömma hur svårt din Nora har haft det ryms inte inom glömskans väggar.
SvaraRadera