Små brorsorna

I ett fönster på caféet sitter jag och en mamma. En fin mamma som lever livet i dödens väntrum. Det syns inte utåt. Bara lite i ögonen. För att jag känner igen blicken. Den som speglar rädsla, ovisshet och kämparglöd. Och maktlöshet över att inte kunna påverka det som ska ske. Att hennes fine lille pojke ska flytta till mormor i himlen.

Vi tittar ut över torget och pratar om livet. Om det ofattbara. Om det som måste göras. Om det som ska komma. Om det vi saknar. Det som skulle kunna underlätta lite mitt i allt det svåra.

Försöker hitta kraft för att göra skillnad. Pratar om ett skyddsnät som kan fånga upp de små brorsorna. I vårt fall till en storasyster. I hennes fall till en storebror. De mer eller mindre förberedda. Små brorsor som är helt utlämnade till oss föräldrar. Till vår förmåga att se till deras bästa. Såväl fysiskt som psykiskt. Mitt i sorg, saknad och orkeslöshet.

Det är ett tungt ansvar som vilar på våra axlar. Vi gör så gott vi kan men det blir ett trevande för att det är svårt att veta vad som är rätt och fel. Jag önskar mig ett skyddsnät. Ett som kan fånga upp de små brorsorna. Som kan hjälpa till med frågor, tankar och oro. Innan eventuella framtida problem. Som rädsla för sjukhus. Att mamma eller pappa ska försvinna. Eller att man själv ska få cancer. En rädsla som för barn kan ta sig olika uttryck. Nu och längre fram. 

Ett skyddsnät som kan se och lyssna. Det som borde vara en rättighet. Ett barns rättighet när det värsta har hänt. 

Fuck cancer!