Leta

Jag har en tid att passa och måste gå. M är försenad. 
Så jag går och lämnar Ivar ensam. 
Senare får jag veta att han är ensam mellan fem och tio minuter. 
Tillräckligt lång tid för att försvinna. 
Han är borta. Känslan av panik kryper på mig. 

"Han är rädd för att vara ensam. Och då är fem minuter lång tid. Hur kunde jag lämna honom? Hur tänkte jag?"

Jag får inget svar men något förändras. Som ett scenbyte. 
Det handlar inte om Ivar. Det är Nora som är borta. 
Vi letar och letar. 
Går igenom i huvudet. Lägger upp scenarier. 

"Var kan hon ha gått? Hur har hon tänkt? Vad hade hon på sig?"

Hon är spårlöst borta. 
Vi måste anmäla henne försvunnen. Bilda en skallgång. 
För varje timme som går minskar chanserna. Att vi ska hitta henne vid liv. Skräcken klättrar inom mig.

Det går nästan en hel dag. 
Plötsligt säger någon att hon är på väg. 
Lite fördröjd av en kattunge som hon är tvungen att klappa men på väg.
Så kommer hon. Hon är lugn och glad. Verkar ha haft en fin dag. 
Är helt ovetande om all uppståndelse.

Jag söker Ms blick. Vi ser varandra och ler av lycka och stolthet. 
Jag tar henne i min famn. Kramar om men ändå inte. 
Det är en konstig känsla. 
Som att allt är på låtsas.

Jag vaknar.
Trött.

Fuck cancer!