Mångfald

Åsikter om trädet som inte står på vår grav är okej. Fakta är fakta och det står inte på vår grav. Och då kan vi inte göra som vi vill med det. Så vi kommer ta ner sakerna och hålla oss inom vår plats.

Personligen tycker jag att det är futtigt, småaktigt och snålt. Att man kunde väntat med kritiken och låtit tiden få ha sin gång tills det i alla fall gått ett år. För att det handlar om ett litet barns plats på en kyrkogård. Barn som det sammanlagt bara finns en handfull av på den här kyrkogården. Tack och lov.

Åsikter går isär. Vi lever i demokrati där vi får tycka och tänka fritt. Vi tycker olika och det är okej. Men det är onödigt att göra påhopp. Som att säga att vår grav är full av krimskrams som vi borde städa upp. För vad vi gör på vår grav är upp till oss. Och jag vill aldrig någonsin säga till vänner och barn som besöker graven att de inte får lämna något där. För att någon inte gillar krimskrams på en liten flickas grav. Och för att varje liten sak och besök från vänner vid graven värmer mitt mammahjärta obeskrivligt mycket.

Själv tycker jag inte om raka och hårda stenkanter runt gravar. Att påskliljor är ganska tråkiga. Och kransar och granris fantasilöst. Det tycker jag utan att bry mig om att någon annan väljer den typen av utsmyckning. För att jag gillar mångfald. Att det måste få vara olika. Och att det ena inte utesluter det andra.

Jag vill leva i ett samhälle som är tillåtande. Som bryr sig om människor. Respekterar varandras olikheter och ser det som en tillgång. Ett samhälle där vi har regler för viktiga saker. Sådant som betyder något på riktigt. Inte att futtiga regler ska följas för sakens skull.

Den som känt sig påhoppad eller sårad för att vi brett ut oss på kyrkogården vill jag be om ursäkt. Men jag ber inte om ursäkt för sakens skull. För att man inte kan hänga saker i ett träd för att inte alla kan göra det. För så vill inte jag att samhället ska vara. Att allt ska vara lika för att inte alla kan kan göra detsamma. Det tycker jag är snålt, dumt och futtigt. Och bygger inte upp någonting annat än rädsla för att göra fel. Där svart eller vitt blir det enda vi kan förhålla oss till. 

Trädfrågan har tagit sig för stora proportioner för mig. Jag känner mig ledsen. Bär på en känsla av att någon spottat på vår grav. Och ryckt åt sig en liten bit som det nu spelas boll med. Är rädd för att jag ska förknippa platsen med åsiktsbråk om ett träd. Platsen där min dotter vilar. Dit jag går flera gånger varje vecka och pysslar. För att behovet av att pyssla om henne sitter kvar i mig. Ett behov som inte tar sig samma uttryck på min farbror Nils gravplats. Lika lite som att min dotters och farbror Nils rum skulle sett likadana ut.

Fuck cancer!