Vilka normer ska råda i ett samhälle. För ytor som är våra gemensamma. Så som träd som står bredvid en grav. Vem bestämmer om hur och vad. Var går gränsen.
Vi har förlorat en av de två finaste vi vet och blivit fint bemötta i alla steg. Fått extra omvårdnad som vi förstår är avvikelser från det vanliga.
Till bårhuset fick vi komma så många gånger vi ville. Blev vänligt bemötta även på jourtid. Med prästen hade vi många samtal. Begravningsbyrån reducerade priset rejält. Priset på barnkistor är försumbara om man jämför. Noras fina läkare träffar oss fortfarande för samtal och ältande av det ofattbara.
För att det handlar om fingertoppskänsla. Att i det extrema fallet göra lite extra. För det tillhör inte vanligheten att barn dör. Tack och lov.
För oss har det varit viktigt att Noras begravning och plats ska kännas barnslig och levande. Främst för hennes lillebror och vänners skull. För det är svårt att förlika sig med att en sjuårig liten tjej ska bo på en kyrkogård. Där stämningen inte är så varm och välkomnande precis.
I samband med jordfästningen hängde jag upp några små saker i trädet som jag då trodde stod på vår plats. För sent förstod jag att det står på allmän plats. Dock inte på någons grav. Tanken slog mig aldrig att smyckningen kunde störa. Kanske både naivt och dumt av mig. Men inte elakt menat.
En av Noras bästa kompis har behövt lång tid för att förstå. Många månader gick innan han vågade besöka hennes plats. Så till slut infann sig modet. Och han blev positivt överraskad. Tyckte det var fint och vill besöka igen. Det betyder mycket för oss.
För mig personligen skulle det kunna räcka som enskilt tungt vägande skäl. För att fingertoppskänsla ska tillämpas. Att göra lite mer för den som har det extra svårt. För även jag förstår att gränsen måste dras någonstans.
Frågan om trädsmyckning börjar ta sig oanade proportioner. Som ett stycke kött som slängs ut till hungriga vargar. Det blir känsligt för mig. För att jag är skör och ledsen. Och för att jag tills nu känt mig glad över trädet. Att det får stå där och vara så där barnsligt och välkomnande. På min dotters plats. Platsen som jag inte vill att hon ska vara på. Som inget barn ska behöva vara på. Annat än som besökare.
Fuck cancer!
Hej, jag läste gp i morse, blev djup berörd och mailade nedanstående till alla epost-adresser jag kunde hitta på kyrkogårdsförvaltningen. Låg i sängen, efter varit inlagd med blodförgiftning, och skrev via telefonen, så det blev lite oredigerat och impulsivt. Som nu. Nyss hittade jag din blogg och du skriver så bra, precis det jag tänkte och kände i frågan.
SvaraRaderaVi måste som intelligenta och socialt utvecklade varelser ha kommit längre än så som det verkar på din kyrkogårds förvaltning. Man blir lite lätt illamående. Det smärtar att läsa om er oerhörda förlust. Den kan jag inte relatera till, bara ana vidden av, mamma som jag är till två söner. Men miste min mamma i cancer 2010, hon blev 66, och man blir skör och känslig och har rätt att vara det, rätt till undantag! Har funderat på att bära sorgband ibland, för jag tycker jag har rätt till lite särbehandling när de dagarna kommer.
Jag hoppas och tror de ansvariga gör en pudel. Något annat finns inte. Ni har gjort allt rätt för Nora och de yngre, och äldre, besökarna.
Många varma tankar till dig, Nora och familjen.
(bifogar brevet)
Lena Johansson
För vidarebefordran till ansvarig för förvaltningen av Mariebergs kyrkogård i Majorna.
Läser med stigande förtvivlan i dagens GP om ert agerande i fallet Nora och hennes grav med ett litet träd bredvid. Skämmes! Ni ska stå på föräldrarnas sida gentemot de småsinta oempatiska klagande personerna. Ni ska bidra till att mildra sorg, inte stärka sorg. Det fattar väl en normal funtad medmänniska att sakerna i trädet betyder något djupt för några och inte hänger där för skojs skull!?! Nä, ni får vidga vyerna för de stackars sörjande föräldrarnas, släktens och Noras kompisars skull och se som vi ser, det vackra och fina i detta träd med minnen från Nora hängandes i det. Det får ni hjälpa föräldrarna med, att förklara det när det kommer inskränkta och oempatiska klaganden!
Samhället förändras, ni ingår i samhället.
Med vänlig hälsning
Lena Johansson, Stenungsund
Som far till barn i samma ålder som Nora är jag en av alla de som engagerats av er smärtsamma situation och det byråkratiskt kalla och okänsliga bemötande som kyrkoförvaltningen har stått för. Jag hoppas att fler som jag också hört sig direkt till kyrkoförvaltningen med våra åsikter. Kanske finns det människor där som lyssnar och ser ett annat syfte med sin verksamhet än att skapa kliniska trädgårdsmiljöer utan spår av de liv som levts av de som vilar där.
SvaraRaderaAtt saken fått publicitet och dumheten hamnat i offentlighetens ljus är bra. Men jag förstår att ni nu möts av engagemang i många former och att det inte alltid känns som en kram från någon som vill en väl.
Jag hoppas att ni ändå kan finna lite tröst i det positiva i att så många känner med er och innerligt hoppas att förnuftet och medkänslan får segra den här gången. Även om avgrunden kommer att finnas kvar där likväl.
Fuck cancer!
Hej!
SvaraRaderaLäste i GP och vill bara säga att jag stödjer er och förstår inte att folk kan ha ont av lite pynt i ett träd. Kanske har de andra problem själva?
Hoppas att det löser sig och vill bara säga att du har en fin blogg.
Stor kram och allt gott. Ber för er.
Anki
Efter att ha läst dagens GP om hur hänsynslösa, egoistiska och känslokalla människor kan vara satte jag mig och läste hela din blogg.
SvaraRaderaJag är djupt gripen så stark, så sorgligt och så vackert. Mina varmaste tankar Elisabeth
Åh herregud, var ska man börja ...? Jag förbluffas och förfasas över folks attityd och inskränkthet. Jag hoppas verkligen att artikeln i GP kan få kyrkogårdsförvaltningen att tänka om!
SvaraRaderaHamnade på din blogg efter att ha läst dagens artikel i GP. Jag har suttit i två timmar nu och läst med tårarna rinnande nerför mina kinder. Oerhört tagen av dina inlägg, tankar, dikter och skildringar av vad du och din familj varit och går igenom. Mina innerligaste tankar till er. /Annette
SvaraRaderaFolk kom till Jesus med barn för att han skulle röra vid dem men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sa "låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen den som inte tar emot himelriket som ett barn kommer aldrig dit in."
SvaraRaderaOch han tog dem i famnen.
lade händerna på dem
och välsignade dem.
Läste också om er i Göteborgs Posten och tycker det är så tråkigt att någon har klagat på det dekorerade trädet. Hoppas kyrkogårdsförvaltningen ändrar sig. Har själv ett barn som dött och jag känner så med er när jag läser din blogg.
SvaraRaderaSå ledsen för er skull, för allt ni fått utstå och för allt ni förlorat. Så ledsen att er tappra, fina dotter förlorade kampen. Ikväll har jag för första gången läst din blogg. Läst och läst år tillbaka. Gråtit floder och blivit ledsen ända in i själen. När jag läst klart gick jag in och lade mig brevid min 6½ åring, kramade henne och bara översköljdes av lycka, kärlek och tacksamhet över att hon finns...
SvaraRaderajag har nu bestämt mig! Jag ska anmäla mig till Tobias-registret och donera stamceller genom benmärg. Lite fysisk smärta kan man väl stå ut med när så många, alltför många får uthärda djup psykisk smärta utan att kunna välja.
Tack för att du delar med dig av ditt liv!
All styrka till er!
/Helena
Många varma styrkekramar till dig, Nora och hennes träd, dina nära och kära!
SvaraRaderaFuck cancer!
Anders Byström
Känner mycket för Er. Vilken vacker Nora. Trädet är så fint, så rätt. Stora kramar
SvaraRaderaSå ofattbart, och så omänskligt att be föräldrarna till ett barn som dött att rensa bort minnessakerna. Vem bestämmer vad som är fint och fult? Och hur kan någons sorg någonsin störa? Vad är det för samhälle vi lever i, där vår närmiljö är fylld till bredden av kommersiella budskap - det är reklam på busshållplatser, bilar, bussar, husväggar, papper som sprids och skräpas ner, ett papper i handen i stan om en billig pizza, sushi, frisör och hundra på marken efter människorna som bara släpper dem, rakt ner och trampar sönder dem, det växer upp fula hus och onaturliga byggnader, bilar, saker överallt kring oss som tar bort den sista naturen. Men ett träd bredvid en 7-årig flickas grav, med lite minnessaker i, det går inte. Det får inte finnas. Jag tror sorgen får inte finnas för mycket, det finns inte riktigt plats för oss att vara människor. Medmänniskor. Sopa bort alla spår. Smycka inte träden, gråt gärna, men inte så högt och framför allt inte så länge. Om gud kan förfasas, så tror jag han idag vänder huvudet bort från de som sägs representera honom, i skam.
SvaraRaderaJag är så ledsen för er skull, och hoppas att vi är tillräckligt många som reagerar och protesterar.
Tack för fina inlägg och stöttande åsikter!
SvaraRaderaDet värmer!
Tänk att det var ert träd.
SvaraRaderaJag läste ju artikeln i GP och reagerade över människors okänslighet.
Men nu förstår jag ännu bätttre varför alla små fina ting hängde där.
Och jag hoppas att det ska få fortsätta smyckas med minnen.