Frigörelse

-Idag hämtar jag dig tidigt från dagis för vi ska åka till stora sjukhuset. 
-Varför då?
-För att man ska göra något som heter ultraljud på din mage. 
-Varför då?
-För att se att det ser fint ut i din mage. 
-Jag vill inte. 

Han blir ledsen och rädd. Börjar gråta. Vill inte, inte, inte åka till stora sjukhuset. Jag blir osäker. Förklaringen räcker inte. Jag känner det. Han känner det. Så jag säger som det är. Att man ska se så det inte finns några dumma klumpar i magen. Inte för att vi eller doktorn tror det utan för att utesluta och veta.  

-Men varför då?
-För att när man hittade Noras klump var den så stor och elak så man inte kunde få bort den. Om man hittar klumpar när de är pyttesmå så kan man ta bort dom så man blir frisk. 

Säger jag och känner att jag rör mig runt sanningen. Som runt en falnande eld. Närmar mig den men lägger lite ludd runt sanningen. För att hitta en klump tidigt är inte detsamma som att man blir frisk. 

Nu är han på dagis. Jag sitter hemma med min oro. Jag dras tillbaka till den där dagen. Den 18 september 2010. När jag och Nora åker till det stora sjukhuset för ett ultraljud. För att man känt en hård klump i hennes mage. Hur jag då hoppas och trycker bort min egen klump i magen. Skräcken. Ultraljudet som slutar med att jag svimmar. 

Idag ska det sluta med att vi åker hem. Med vetskapen om att det inte finns någon klump. Så vi kan slå bort oron för det värsta nästa gång han säger att han har ont i magen. Ett rationellt försök till frigörelse från skräcken. 

Fuck cancer!