Tre nyårsaftnar

Nyårsafton 2010
Vi är hemma. 
Hon är medtagen. 
Cytostatika i kroppen. 
Finklänning. 
Några få hårtestar på huvudet. 
Och en kvarglömd operationstuss i magen. 

Fina vänner kommer.
Med mat och sällskap. 
Och lilla bästisen. 
En av de två finaste. 

Hon mår illa. 
Hemsjukvården ger illamåendemedicin. 
I för stor dos. 
Så hon somnar. 
Och så är den nyårsaftonen över. 
För henne. 
Och för fina bästisen. 

Vi andra kämpar på. 
Fram till tolvslaget. 
Tror jag. 
Minns inte riktigt. 

Så startar 2011. 
Med cytostatika i dagarna två.
Direkt följd av operation. 
För att ta bort tussen. 
Den kvarglömda. 

Det blir ett år fyllt av hopp. 
Och förtvivlan. 
Tunga besked. 
Om och om igen. 
Men trots allt ett väldigt fint år. 
Om man jämför.
Med 2012. 

Jag har inga förhoppningar på 2013. 
Det blir som det blir. 
Det värsta har hänt. 
Och inget kan bli värre. 

Som en betingad reflex. Oron. 
Några oförklarliga blåmärken. 
Lite blek. 
Sämre aptit än vanligt.

-Mamma, jag har ont i sidan av magen.

För vem säger att vi är fredade nu. 
Försöker trycka bort den. Oron. 
Det går. Oftast. 
Inte alltid.

Fuck cancer!