Normalt

Jag kan inte andas. 
Det värker och bubblar. 
Jag hulkar och skakar.

-Det är inte konstigt. Man kan få sådana reaktioner i efterhand. Långvarig stress som tryckts undan. Det måste komma ut.

Säger någon ovanför mig.

Jag sjunker. Ner i mörker. 
Värken och hulkandet tar i. 
Jag gråter.

Så vaknar jag.

Känslan av trötthet infinner sig. 
Jag är trött på de där orden.

-Det är inget konstigt.

Jag vet. 
Jag vet att leva med daglig skräck i arton månader inte är bra. 
Att det blir reaktioner. 
Att det inte är konstigt.

-Det kommer gå upp och ner. Fram och tillbaka. Men det kommer bli bättre. 

Jag vet. 

Att jag ska lita på mig själv. 
Att det kommer komma ut i den takt jag klarar. 
Att det fungerar så.

-Det kommer ta tid. Lång tid. Och det måste få ta tid.

Jag vet. 
Men om jag tycker att det räcker nu. 
Att det får vara nog. 
Att jag vill må bra. 
Att jag är less.

Att jag tycker att det räcker med saknaden. 
Att förlusten skulle få vara nog.
Att jag inte vill ha alla de där minnena.

Av en liten tjej. 
Med smärta. Illamående. Viktras. Hårtapp. Infektioner. Ont i sidan. I magen. Ont att andas. Med sond i näsan. 
Som drar runt på en matpump och en liter matdropp i ryggsäck. 
Som frågar när hon kan få trycka på smärtpumpen för att det gör ont. 
Om och om igen.

-Du är så stark. Jag förstår inte hur du klarar det.

Jag vet att det inte är elakt menat. 
Att det sägs som en komplimang. 
Men jag vet inte heller hur jag klarar det. 
Och jag undrar. 
Vad har jag för val? 
Annat än att klara det. 

Fuck cancer!