Nio månader

Något har förändrats. 
En ny fas. 
Kanske. Jag vet inte. 
Har ingen tidigare erfarenhet. 

Irritation. 
Ilska. 
Bitterhet. 
Inte konstigt. Nej, inte alls. 
Men fult. Och tråkigt.  

Trött. 
Trött på att vara utanför. 
Trött på att vara hon som det är synd om. 
Trött på att kämpa på. 
Tänka att det ska gå. 
Att det går. För att det måste. 

Trött på ytlighet. 
Att sorg och svårigheter inte får plats. 
För stunden kanske. 
Men inte över tid. 
Inte för alla. 
Men för allt för många.  

Ledsen över att inte få följdfrågor,
när jag pratar om henne.
Som att det blir lite besvärligt och svårt att möta.
Får det att kännas platt. Det jag berättar.
Och gör att jag tystnar.

Trött på att döden inte får plats.
Inte får finnas.   
Inte i vardagen. 
Inte i livet. 
Inte med ord.

Vill leva det liv jag levde. 
Som jag var nöjd med. 
Som jag hade kämpat hårt för att få. 
Med de finaste bredvid mig.

Vill inte leva utan.  
Vill inte vara trasig. 
Och ha ett hål i hjärtat. 
För alltid.

Det enda jag vill är att få henne tillbaka. 
Få ha henne här. 
Jag skulle göra vad som helst för det.   
Precis vad som helst.

Nio månader av saknad. 
Ledsen.

Fuck cancer!