Fel håll

Parkerar bilen. 
Dörrarna glider upp. 
Skeppet i entreen. 
Lukten. Av cafékaffe och skräck. 
Väntar på hissen. 
Trycker på tredje våningen. 
Ändrar till andra.
Vi ska ses på dagvården. 

Går ur hissen. 

Hör rösten. 

-Men mamma, du går ju alltid åt fel håll.

Vänder. Går in.
En liten söt står i korridoren. 
Kanske två år. I klänning och finskor. Utan hår. 
Tittar bort mot köket. 
Sneglar mot anslagstavlan till höger. 

Stannar vid sjuksköterskeexpeditionen. 
Där en av de fina sitter. 
Som vänder på huvudet. 
Ler och säger hej. 
Ger en varm kram. 

-Hur är det?
-Det går. På något konstigt sätt så går det.
-Är ni här på besök?
-Ja, vi ska träffa fina läkaren.

Fina läkaren hämtar oss. 
Vi går till ett undersökningsrum. 
Sitter ner i soffan.
I samma soffa som vi tagit emot de värsta beskeden.

Vi pratar. 
Om livet. Om sjukdomen. Om behandlingar. 
Om det som hände. Vänder och vrider. Ältar. 
Som terapi. För att förstå.
Försöka. 

Fuck cancer!