Plastorm

Zzzzzzzz.
På golvet ligger en orm. 
Precis innanför dörren på ett av sjukrummen. 
I korridoren på dagvården.

Jag hajar till.
Blir lite rädd.
Har ormfobi. 

Så fnissar jag. 
Åt ormen. I plast. 
Det är min första bekantskap med en fin liten kille och hans familj.
Som visar sig bo några hustak bort. 
En liten kämpe. 
Stark som få.
Precis som min fina tjej.

Den fina lilla killen har satt sig fast i mig.
Som en liten blomma. En sån som stretar fram i bergsskrevor. 
Som är så där liten, vacker och tålig. 
När jag tänker på honom blir jag varm och lite fnissig.
För det han sa sist vi sågs.
Hur han sa det med pillemarisk blick. 
Och för plastormen.

Det närmar sig. 
För den fina lille killen. 
En blå stol ska fyllas. En fjärde. 

Nora, ta hand om den här fina lilla killen.
Han har en likadan kanin som du. 
Kaninis som var med på stora operationen, du vet. 
Som du fick på posten i present av F och L. 
Han är lite mindre än dig. 
Lika gammal som lillebror. 
Och klok, söt och fin. 

Fuck cancer!