Hon är i paradiset nu!

Jag sitter med Harry i knät och läser hans bok med bilder på oss alla i familjen. Vår rutin när vi lämnar på förskolan. En ny praktikant med utländsk bakgrund frågar mig om jag har fler barn.

-Ja, jag har tre barn men vi förlorade storasyster Nora i cancer år 2012, säger jag och pekar på Noras foto i boken.
-Åh, hon är i paradiset nu så det är ingen fara, svarar praktikanten.

Jag hajar till. Vad säger hon? Paradiset? Som att det är något positivt.

-Men jag förstår att det är svårt, fortsätter hon och tittar på mig med varm och stadig blick.

Inget ”förlåt”. Inget flackande med blicken. Inget ”jag vet inte vad jag ska säga” utan ett svar från hjärtat. 

Ett förhållningssätt som vi i vår kultur har en del att lära oss av. Vi som är så rädda för att göra fel. Rädda för att säga fel. Rädda för att påminna om det svåra. Det som inte går att påminna om, för man kan inte påminna om något som aldrig glöms.

Jag kommer att tänka på när jag för ett par år sedan hade köpt några stenhjärtan att lägga på Noras grav. Jag bad Ivar ta ett till sig och ett till Harry.

-Vem ska ha de andra fyra? frågade Ivar.
-Jag tänkte att vi skulle lägga ett från oss var hos Nora, svarade jag.
-Ska hon få fyra och jag bara ett, det är orättvist, utbrast Ivar.

Jag minns att jag bet mig i tungan och frågade hur han tyckte det skulle vara. Han funderade fram och tillbaka och det slutade med två hjärtan till dem var. Två till Nora, två till Ivar och två till Harry. Rättvist alltså. Och jag minns att det kändes befriande. Att syskonrivalitet med ett syskon som är död känns levande och tillåtande. Liksom att låta alla Noras sidor få vara synliga. Hon var ganska snål och hon låste in sin lillebror på toaletten. Och hon var vår fina Nora som vi älskar och saknar i varje andetag.

-Varför låste hon in mig på toaletten, frågar Ivar ofta.
-Jag vet inte, men syskon kan vara dumma ibland, svarar jag alltid.

Det slår mig hur skönt det är med det raka och ärliga. När det svåra inte tassas runt och lindas in. Och det är okej att inte veta vad man ska säga. Jag vet inte heller alltid vad jag ska säga. Men jag vet att det känns fint att höra ”jag finns här och jag lyssnar om du vill berätta”. Det är inte alltid jag vill det och då kan jag svara ”tack, men inte just nu”.

Fuck cancer!