-Hur fan gör man?
Frågan får jag av en mamma som nyligen mist sitt barn. Hon undrar hur hon ska göra, hur hon ska kunna leva det här omöjliga livet. Jag vet inte vad jag ska svara och försöker minnas tillbaka till den där första tiden. Den som känns som ett töcken. Nora dog i mars månad och jag vet att vi var på landet hela sommaren som vi brukar. Men jag minns inga särskilda händelser mer än att vi var på en däckfirma och bytte däck. Kanske minns jag inte ens det men Facebook påminde mig idag med en bild från fyra år sedan.
Jag minns morgonkaffet och sömntabletten som tog mig från dag till dag. Känslan av morgonkaffet som tog mig från den ena dagen till den andra och vetskapen om sömntabletten som tog mig genom dagen. Så blev dagar till veckor som blev månader. Månader som bildade ett nytt underlag att sätta fötterna på. Det som likt tunn skör is på en vattenpöl blev tjockare och tjockare. Som jag till slut vågade gå på utan att titta ner för varje steg.
Länge överlevde jag utan att leva. Över tid, utan att förstå hur, så började liv leta sig in i det där överlevnadslivet. En mikrosekunds känsla av glädje, en strimma färg i det svartvita. Jag har lärt mig (och lär mig) leva ett nytt liv. Ett liv med sorg och saknad, glädje och lycka. För det är trots allt skillnad nu, det går upp och ner, men det lägsta nu är mycket högre än det högsta då.
”Ett andetag åt gången, en fot framför den andra, ett steg i taget” sa en mamma som miste före mig. Orden som blev min livboj och det enda råd jag kan ge tillsammans med ett citat från Noras fina onkolog Margareta Bergkvist ”att sörja är ett hårt arbete som tar tid, men jag vet ingen förälder som inte klarat det”.
Fuck cancer!
Ps. Att man inte kan bli sjukskriven längre än sex veckor för sorg är bedrövligt och sorgligt men den frågan kräver ett annat inlägg.
Kloka ord från onkologen och vid eftertanke har ni föräldrar som mist barn redan gått igenom något helt förfärligt genom barnets cancerbehandlingar. Att sjukskrivningen är begränsat till sex veckor för sorg är helt sanslöst idiotiskt! Jag blir så fruktansvärt upprörd över att människor inte ges tid till att läka. Hur ska man klara av att återgå till ett "vanligt" liv på sex veckor? De flesta barn med cancersjukdomar har varit sjuka i flera år och livet är helt ställt på ända. Vi får hoppas att dessa sanslösa begränsningar kommer att ändras med det snaraste. Några beslutsfattare med både hjärta och hjärna måste väl ändå finnas. Att lära sig leva utan sitt barn måste få ta tid. Livet är alldeles för värdefullt för att inte levas. Tack för dina fina inlägg. De är väldigt lärorika för oss som haft turen att inte drabbas av detta hemska. Monica
SvaraRaderaTack för fina ord!
RaderaJa, det är bedrövligt. Precis som du skriver har man ofta en lång tid av såväl fysisk (dåligt med sömn, mat och aktivitet) som psykisk press bakom sig i och med barnets cancerbehandling. Jag har haft turen att ha en förstående läkare och kontaktperson på försäkringskassan och fått låta processen gå i min takt men orsaken till sjukskrivningen blev tvungen att bli en annan än sorg. Dessvärre vet jag flera andra som inte har mötts av förståelse och förväntats gå ut i arbete efter allt för kort tid.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera❤
SvaraRadera