Kontrastrikt liv

Jag lever ett kontrastrikt för tillfället. I min yrkesroll projektleder jag företagets partnerskap med Eurovision. Roligt, galet, glitter och glam. Och så korrar jag boken som aldrig tycks bli klar. För att jag inte kan sätta ner foten och säga nu, nu är jag nöjd. Varje gång jag läser hittar jag små saker som jag vill ändra. Jag pratade med en vän som målar akvarell som förstod precis och sa "men var går gränsen för det där sista penseldraget som förstör hela målningen...". Ja, det kan man verkligen fråga sig. 

Och så har jag fått nytt förtroende att vara gästbloggare för Barncancerfonden. Det är tre år sedan jag gästbloggade för dem sist. Nu har de en bloggutmaning under 100 dagar och uppdaterar bloggen varje dag. Jag har fått ansvaret för fyra dagar med start den 16 maj som jag planerar för nu. 

Och så tar sorgen i för att det är den tiden på året, tiden jag har längtat efter så länge. Men mitt i det vackra, ljusa och gröna blir saknaden större och mer smärtsam. Skolavslutningen närmar sig, smärtsamhetens höjdpunkt. Smärtsam för att hon inte står där bland alla barn som slutar femman. Barn med nykammat hår, strukna kläder och sommarsandaler. Och för att de som slutar femman har blivit stora. Så stora som Nora aldrig blev och aldrig blir. Skrämmande snart är den här, skolavslutningen som jag förra året sa att jag aldrig mer tänker utsätta mig för. 

Fuck cancer!