Ketchupeffekt
Plötsligt har jag fullt upp med boken. Dagen efter illustrationerna blev färdiga så sattes boken ihop. Och nu korrar jag och korrar och korrar. Det är lustigt det där med text hur den i ett nytt sammanhang, ihop med bilder, plötsligt blir annorlunda. Det som har varit en text med flyt här och där inte är det längre. Små ord som "säger, frågar, undrar, svarar" blir viktiga i dialogerna för att det ska kännas skönt och som ett flyt när man läser. Och hur avsaknad av en liten . eller ett extra a kan förstöra hela läsningen, särskilt när man läser högt.
Det är svårt men mest roligt och spännande. Mitt namn står på ett bokomslag...herregud, jag får nypa mig i armen.
Tack Mia Nilsson som illustrerat och Idus förlag som tror på boken och ger ut den!
Obs! Omslaget är under arbete, div textkorr och annat kvarstår ännu.
Häftigt!
SvaraRaderaHäftigt!
SvaraRaderaTack! ☺️
SvaraRaderaJag vill fråga dig Lena... var fann du hjälp och tröst när det värsta av allt hänt och sorgen och insikten verkligen blev tyngre och saknaden större än universum? Det har gått ungefär tre månader sen jag förlorade en fin liten brorsdotter efter ett år av kamp mot cancern. Tomheten och sorgen.
SvaraRaderaFörut kändes det lite grann overkligt och att hon var bortrest ett tag. Man fann sig i saknaden på nåt vis. Nu är det outhärdligt. Hon har ju varit borta så länge nu. Och så är det bara början...!
Din blogg är så fin och du berättar så bra om känslorna, tankarna och upplevelserna om det som Nora och ni i familjen gått/går igenom. Den är ett riktigt fint stöd och bevisar att det går att leva vidare efter att livet gått sönder. Att man lagar det igen för att man måste, för att överleva.
Tack för att du kan och vill dela med dig💜
Jenny
Men åh, tack! Vad fint skrivet av dig.
RaderaBeklagar din sorg!
Svår fråga det där med var jag fann tröst och hjälp. Första året är som ett töcken för mig. Jag minns inte så mycket och det året handlade mest om att bearbeta sjukdomstiden och allt vi varit med om. Andra året började mer handla om att hon dött och ett nästan tyngre år än det första. Tredje året började jag mer lita på att det skulle gå upp igen efter en tung period. Och nu fjärde året så har det nya livet satt sig lite, fått en struktur och vardag. Fortfarande upp och ner men sorgen är inte så tung längre. Samtidigt har jag precis påbörjat ett nytt arbete för att komma tillrätta med den inre stress jag bär på och inser att jag inte på riktigt bearbetat att hon är borta. För alltid. Jag har gjort det på mitt sätt för att överleva men det finns mycket kvar.
Skrivandet har varit en stor och viktigt del i min bearbetning. Ett sätt att ta mig igenom tunga händelser och lägga det utanför mig själv. Att förlora ett barn är svårt och det tar lång tid att hitta sig själv och sitt nya liv. För allt har förändrats. Och inget blir som förut. Tre månader är en väldigt kort tid och jag kan tänka mig att det är svårt att stå bredvid som du gör. Att sörja djupt och samtidigt stå bredvid den som kanske sörjer ännu djupare. Och att det är svårt att trösta och stötta den man står bredvid när man själv är i sorg. Finns det någon sorggrupp i din närhet? Det kan vara bra att få prata med andra som är i samma situation.
Varma hälsningar från Lena
Tack för dina tankar. Och som du skriver... allt har förändrats.
RaderaOch föräldrarna bär den tyngsta sorgen. Den största sorgen.
All styrka och kärlek till er. Må aldrig nåt ont drabba er mer, nånsin.
Fuck cancer!
Varma hälsningar
Jenny
Tack för dina tankar. Och som du skriver... allt har förändrats.
RaderaOch föräldrarna bär den tyngsta sorgen. Den största sorgen.
All styrka och kärlek till er. Må aldrig nåt ont drabba er mer, nånsin.
Fuck cancer!
Varma hälsningar
Jenny
Ser fram emot att läsa din bok. Önskar så att jag inte delade detta med dig, att förlora ett barn....:men verkligheten är som den är och vi är bevis på att det går att leva vidare, trots att det låter omöjligt.....
SvaraRaderaVarma kramar till er alla
Ja, som du så önskar jag att vi aldrig behövt mötas pga dessa omständigheter men när det nu är som det är så är det fint att vi har mötts. Hoppas allt är fint med er alla. Kram 💚
RaderaSom en vis person som har vår erfarenhet sa:Sorgen ändrar karaktär men saknaden finns där för evigt.Jag tror att boken kommer att hjälpa dej en hel del.Jag gick en skrivarkurs och började med min barndom som innehåller mycket glädje men även sorg.När det blev dax att skriva om Simon så blev det stopp...jag bara grät.Hoppas att det kommer en dag då det blir av att skriva igen.Stort lycka till med boken,många vill köpa den.Ha en bra vecka.Kia
SvaraRaderaÅh, tack! Håller med om att sorgen ändrar karaktär men att saknaden finns där hela tiden. Och ja, jag hoppas många vill köpa den. Den har kommit till för att jag tycker den behövs.
RaderaVarma hälsningar från Lena
En sak som jag tycker är förfärlig med sorgen av en älskad nära,är att udden av den akuta avgrundssorgen faddas av men ersätts av en annan djupare melankolisk sorg....som på ett annat sätt gör precis lika ont...och det är sorgen när man upptäcker att man inte träffat sin älskade anhörig på sååå länge nu....och att man börjar räkna åren som varit innan typ förrförra året gjorde vi det el det....och så slår det en i magen,hon var inte med då heller.....kram!
SvaraRaderaJag känner igen precis. Saknaden blir ju större och större ju längre tiden går. Man tror att det ska bli lättare över tid men om man tänker att någon man håller av reser långt bort så saknar man ju inte den personen mindre för att det går längre tid. Det är ju samma sak med saknaden av en som dött. För ett tag sedan beskrev jag den melankoliska sorgen som ett slags tinnitus. Något jag nog kommer få leva med resten av livet.
RaderaVarma hälsningar från Lena
Hej,två frågor till dej.När ung kommer boken ut?Fick ni ta del av Glasscheckarna på avd 322 som vi lämnar årligen?det står "Simonloppet" Broholmskolan,Lidköping.Vi har pengar kvar i fonden så det blir fler till barn och syskon i sommar.Till hösten blir det antagligen ett nytt "Simonlopp".Hälsningar Kia
SvaraRaderaBoken kommer ut nu i sommar.
RaderaNora var sjuk mellan 2010 och 2012 och jag kan inte minnas att vi fick några glasscheckar under den tiden. Vad fint med Simonloppet!
Varma hälsningar från Lena
Så fort vi får dom nya checkarna skickar jag gärna till Noras bröder.Antar att du ser min e-postadress.Om inte så är den christina.hulin@telia.com.Då kan du maila mej den adress du vill få "Glasscheckarna" sända till.Ha det gott! Hälsningar Kia
SvaraRaderaÅh, tack vad fint av dig!
RaderaDet är fantastiskt Lena! Tänk att något kan få vara det i livet efter. Inte för att det var värt det, men det är fint att det fick komma något viktigt och bra av att Nora inte fick leva.
SvaraRaderaKramar
Tack! Ja, det är galet, fantastiskt och roligt. Men slutkorr är en pärs...
RaderaVilken inspirerande blogg. Förlorade min pappa när jag var 18 och ingenting blir sig aldrig likt. Du är stark <3
SvaraRaderahttp://lizettehult.com/