Släppa taget

Jag pratar om den inre stressen. 
Den som gör att jag inte får ro. 
Inte kan njuta av en ledig dag. 
Och som gör att jag fyller min tid med surf och multitasking. 

-Har du släppt taget om sorgen? frågar psykologen. 

Jag får panik och vill nästan slå till henne. 
Hatar kommentarer som släppa taget och gå vidare.
Jag kommer aldrig släppa taget om Nora, och med henne följer sorgen. 
En sorg som jag föreställer mig blir allt lättare att leva med över tid. 
Som startade i djup smärta och som kanske kan sluta i svag tinnitus. 

-Vad menar du med att släppa taget? frågar jag.

Hon förklarar att hon menar att släppa taget om det som smärtar. 
Det som gör att jag inte kan stanna upp och låta det bli stilla. 
Det som hindrar mig från att leva i nuet.  
För att det finns det som smärtar så mycket att jag inte vågar. 

-Det kan hjälpa att ha ett samtal med den som dött, säger psykologen. 
-Hur då? frågar jag. 
-Man kan ha ett inre samtal eller gå till en plats där samtalet kan ske eller kanske skriva ett brev, säger psykologen. 

Jag blir praktisk och föreställer mig samtalet. 
Bestämmer mig för att det får bli ett brev. 
Ett brev till Nora där jag förklarar att jag är ledsen att jag inte kunde göra mer. 
Att jag gjorde så gott jag kunde men känner att jag inte räckte till. 

Att jag skäms för att jag inte orkade ta det där samtalet.
Inte vågade ställa frågan. 

-Nora, vad tänker du om att du inte blir bättre?

Jag samlar kraft för att skriva det där brevet. 
Det tar emot. 
Det kommer bli smärtsamt. 
Men jag tror att det kan bli bra. 

Fuck cancer!